Sida:Drömslottet 1920.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vårdagar.

— Du skulle kunna hitta på någonting gott att säga om själva Hin onde, Jim Boyd.

— Och det kan du fråga, när du vet vilken rättrogen presbyterian jag är, Cornelia? Hur skulle en presbyterian kunna reda sig utan djävulen?

— Men du gör det bestämt? envisades fröken Cornelia.

Kapten Jim blev plötsligt allvarlig även han.

— Jag tror på vad jag én gång hörde en prästman kalla en mäktig och illvillig och intelligent ond kraft, som verkar i världsalltet, svarade han. — Det gör jag, Cornelia. Du må kalla den djävulen eller det ondas princip eller Den Lede eller vad du vill. Den finns, och alla otrogna och kättare i världen kunna inte resonera bort den — lika litet som de kunna resonera bort Gud Fader. Den finns, och den ligger inte på latsidan. Men sanna mina ord, Cornelia, jag tror ändå, att den till sist blir slagen och övervunnen.

— Det vore väl det, sade fröken Cornelia i ej särdeles förhoppningsfull ton. — Men på tal om djävulen och hans gärningar, så är jag fullt och fast övertygad om, att Billy Booth är besatt av honom. Har någon hört, vad. han ställt till nu senast?

— Nej, vad är det?

— Han har gått och bränt upp sin hustrus nya bruna klädesdräkt som hon betalte tjugofem dollars för inne i Charlottetown, för han påstod, att herrarna tittade alltför beundrande på henne första gången hon hade den på sig i kyrkan. Men såna ä'di!

— Fru Both ser våldligt bra ut och brunt är hennes färg, sade kapten Jim i begrundande ton.

— Är det något skäl för honom att stoppa hennes nya skräddarsydda in i köksspisen? Billy Both är en svartsjuk stolle och gör hustrun sin olycklig. Hon har ju alldeles hållit på att gråta ögonen ur sig för dräktens skull. Ack, Anne, om jag kunde skriva som du! Då skulle de allt få skylta i tryck, åtskilliga av herrarna här på trakten, det kan du tro. Men nästan alla Bothar har varit mer eller mindre vridna. Den där unge

119