Sida:Drömslottet 1920.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Ett moln över solen.

— Han har tagit andra, lika avhållna, sade Marilla med hes röst.

Men i gryningen, då den uppgående solen slet sönder de dimmor, som hängde över sandrevlarna, och förvandlade dem till skimrande regnbågar, kom glädje till det lilla huset. Annes liv var räddat, och en mycket liten fröken, helt svept i vitt, med sin mammas ögon, låg bredvid henne. Gilbert, vars ansikte var grått och härjat efter nattens skräck, kom ned för att tala om nyheten för Marilla och Susan.

— Nå Gud ske lov, sade Marilla och drog djupt efter andan.

Susan steg upp och tog bomullstussarna ur sina öron.

— Då ska vi laga frukost, sade hon helt upplivad. — Jag tror, att en bit mat ska göra oss alla gott. Och säg ni lilla doktorinnan, att hon ska inte ligga och vara orolig — Susan sköter sig nog. Hon ska bara tänka på lillan.

Gilbert log sorgset, när han avlägsnade sig. Anne, vars vita ansikte ännu bar smärtornas insegel, men vars ögon strålade av moderskapets heliga fröjd, behövde inga påminnelser om att »tänka på lillan». Hon tänkte inte på något annat. Under några få timmar smakade hon en lycka, så ljuv och ren, att hon undrade, om inte änglarna i himlen avundades henne.

— Lilla Joyce, viskade hon, när Marilla kom in för att titta på den nyfödda. — Vi kommo överens att kalla henne så, om det blev en flicka. Det var så många, som vi skulle ha velat kalla upp henne efter, vi kunde inte träffa vårt val, och därför bestämde vi oss för Joyce — vi kan ju kalla henne Joy för korthetens skull — det låter så bra. O, Marilla, jag trodde jag var lycklig förut. Men nu vet jag, att det bara var en ljuvlig dröm om lycka… Det här är verklighet.

— Du får inte tala, Anne — vänta tills du blir starkare, sade Marilla varnande.

— Du vet, hur påkostande det alltid har varit för mig att tiga, sade Anne och log.

Till en början var hon för svag och för lycklig för att ge akt på, att Gilbert och sköterskan sågo allvarsamma ut och att Marilla hade tårar i ögonen. Men omsider, lika kylig och smy-

122