Sida:Drömslottet 1920.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Ett moln över solen.

i varenda täppa uppåt backsluttningarna, anlände Marilla till det lilla huset med poppelallén i sällskap med en väldig svartbrun koffert, besatt i geometriska mönster med skimrande mässingsnubb, vilken i ett halvt århundrade stått i orubbat bo uppe på Grönkullas vind. Susan Baker, som under den korta tid, hon diskat och tvättat av golvet, kommit därhän, att hon ägnade »unga doktorinnan» en blind dyrkan, sneglade till en början med svartsjuk misstänksamhet på Marilla. Men som Marilla varken lade sig i städningen eller matlagningen och ej röjde några avsikter att störa Susan i hennes tillbedjan, försonade sig den hyggliga hjälpredan snart med hennes närvaro och berättade för sina bekanta uppe vid Tho Glen, att fröken Cuthbert var en bildad och respektabel person och visste sin plats.

En afton, då den genomskinligt klara rymden ännu speglade solnedgångens rosenskimmer och rödhakesångarna med jublande hymner hälsade aftonens första stjärnor, förmärktes en plötslig rörelse i den lilla drömstugan. Det telefonerades upp till The Glen, gamle doktor Dave och en sjuksköterska med vit mössa och bindel kring armen kommo skyndsamt ned, Marilla vankade fram och åter på trädgårdsgångarna mellan de vita snäckorna, rörande läpparna till stumma böner, och den hederliga Susan satt i köket med bomullstappar i öronen och förklädet slaget över huvudet.

Leslie, som blickade ut från huset inne bland pilarna, såg att varje fönster i det lilla drömhemmet var upplyst, och sov icke den natten.

Juninatten var kort, men den tycktes en evighet för dem, som vakade och bidade.

— O, skall det då aldrig ta ett slut? suckade Marilla.

Därpå såg hon, hur allvarliga sjuksystern och doktor Dave sågo ut, och hon vågade ej göra några fler frågor. Tänk om Anne — men nej, så långt förmådde Marilla inte tänka…

— Säj mej inte, sade Susan häftigt som svar på den stumma ångesten i Marillas ögon, att Gud skulle kunna vara så grym och ta det älskade lammet från oss, när vi alla hålla av henne så mycket.


121