Ett moln över solen.
Så gick hon åter ut och lämnade Anne och Gilbert tillsammans hos sin lilla döda.
Dagen därpå lades den lilla bleka Joy i en vit sammetsfodrad kista, i vilken Leslie strött skär äppleblom, och så fördes den lilla till kyrkogården på andra sidan havsbukten. Fröken Cornelia och Marilla lade undan alla de med så mycken kärlek iordninggjorda små plaggen och den vackra babykorgen, som vadderats och bäddats så mjukt åt små knubbiga lemmar och ett litet dunigt huvud. Lilla Joy skulle aldrig sova där, hon hade funnit en kyligare och trängre viloplats.
— Så går det med ens högspänta förhoppningar, suckade fröken Cornelia. — Som jag längtar efter den här ungen — och just en flicka ville jag haft!
— Jag kan bara känna mig tacksam över att Annes liv skonades, sade Marilla och återkallade med en rysning minnet av de timmars mörker, då flickan hon älskade gick genom dödsskuggans dal.
— Stackars, stackars lamm! Ska hon någonsin kunna bli glad igen? sade Susan.
— Jag avundas Anne, utbrast Leslie med plötslig häftighet. — Och jag skulle avundas henne, även om hon hade dött. Hon var mor en enda härlig dag. För det skulle jag med glädje ge mitt liv.
— Så där ska man inte tala, Leslie lilla, sade fröken Cornelia i milt föreställande ton.
Hon var rädd, att den alltid värdiga och behärskande fröken Cuthbert skulle ta anstöt.
Annes tillfriskande gick långsamt, och det var mycket, som bidrog till, att den tiden kändes påkostande för henne. Blomsterprakten och solskenet omkring henne hade förlorat sitt behag, hon förmådde ej rätt glädjas över någonting, och när regnet öste ned, sörjde hon över, att det piskade så grymt den lilla graven på andra sidan bukten. När vinden suckande ven genom popplarna, hörde hon i den sorgsna klagande röster, som hon aldrig hört förut.
Vänliga besökande sårade henne med välmenta
124
