Sida:Drömslottet 1920.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Ett moln över solen.

ter, varmed de sökte trösta henne över hennes förlust. Ett brev från Phil Blake lade ytterligare sten på bördan. Phil hade hört talas om lillans födelse, men inte om hennes död, och hon skrev till Anne ett humoristiskt och uppsluppet lyckönskningsbrev, som sargade henne långt in i hjärterötterna.

— Ack, vad jag skulle ha roligt däråt, om jag haft min lilla barn i behåll, sade hon gråtande till Marilla. — Men när nu lillan är död, så kännes det som den mest utspekulerade grymhet — och ändå vet jag ju, att Pihl inte för sitt liv skulle vilja göra mig ledsen. O, Marilla, jag fattar inte, hur jag någonsin mera ska kunna bli lycklig — det är, som om allting skulle göra mig ont.

— Tiden läker alla sår, sade Marilla, vars själ flödade över av deltagande, men som aldrig kunde lära sig att uttrycka det på annat sätt än genom vissa hävdvunna och rätt trivala talesätt.

— Jag tycker det går så orättvist och underligt till här i världen, sade Anne i upprorisk ton. — Små barn födas till världen och få leva, där man inte alls vill ha dem — där de bara vanvårdas och försummas — där de få umbära alla utvecklingsmöjligheter. Jag skulle ha älskat min lilla flicka så ömt — jag skulle ha vårdat henne så samvetsgrant — allt, som hade kunnat göras för en liten späd människoplanta, skulle jag gjort… Och ändå fick jag inte behålla henne.

— Det var Guds vilja, Anne, sade Marilla, hjälplös inför värdsalltets gåta — det varför, som framgår ur oförtjänt lidande. — Och lilla Joy har det mycket bättre, där hon nu är.

— Nej, se det tror jag absolut inte, såde Anne med stor bitterhet. Och när hon såg, att Marilla såg förfärad ut, tillade hon lidelsefullt:

— Varför skulle hon då födas alls — varför födes någon av oss — om vi ha det så mycket bättre döda eller ofödda? Jag tror inte det är bättre för ett barn att dö vid födelsen än att få leva ut sitt liv — älska och älskas — fröjdas och lida — uträtta sitt arbete och åt sig dana en karaktär, som skänker det en personlighet i evigheten. Och hur vet du, att det var Guds vilja? Talade ni inte härom kvällen om »det ondas princip»?

125