Sida:Drömslottet 1920.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Ett moln över solen.

Vem vet, när inte det ingriper i våra liv och händelsernas gång? Och sådant skall man foga sig i med undergivenhet och resignation!

— O Anne, tala inte så där — det är ju hädelse, sade Marilla, på allvar orolig för att Anne skulle sjunka ned i otrons dy. — Vi kunna inte förstå — men tro måste vi — vi måste hysa den fasta förvissningen, att allt, som sker, sker till vårt bästa. Jag vet, att du måste finna det svårt att tänka så just nu. Men försök att vara tapper — för Gilberts skull! Han är så ängslig och bekymrad för dig. Dina krafter komma alls inte tillbaka så, som de borde göra.

— Ack, jag vet, att jag har varit mycket självisk, suckade Anne. — Jag håller av Gilbert mer än någonsin — och jag vill leva för hans skull. Men jag känner det alldeles, som om en del av mig själv ligger begraven därborta på kyrkogården på andra sidan viken — och det värker så i mitt hjärta, att jag är rädd för varenda ny däg.

— Den värken kommer inte alltid att kännas så svår, Anne.

— Tanken på, att den kanske en gång kommer att försvagas, plågar mig mer än någonting annat, Marilla.

— Ja, jag vet det nog, jag har själv haft den känslan i samband med andra ting… Men vi hålla ju alla så mycket av, dig, Anne — visst vill du leva! Kapten Jim har varit här varenda dag och frågat så deltagande efter dig — och stackars fru Moore irrar här omkring som en fridlös ande — och fröken Cornelia hittar på den ena läckerheten efter den andra, som hon lagar i ordning åt dig. Susan ser det inte med just så blida ögon. Hon tycker, att hon kan laga lika gott som fröken Bryant.

— Den snälla Susan! Ack, alla ha varit så rara och änglagoda mot mig, Marilla. Jag är inte otacksam — och kanske — när den här pinande värken gått över en smula — ska jag känna, att jag kan fortsätta med att leva.



126