Sida:Drömslottet 1920.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Margaret, som gick förlorad.

er, sade Kapten Jim, när de hunnit fram till klipporna. — Här sitter jag ofta. Här går det utmärkt att drömma vaken.

— Drömma, sade Anne med en suck. — Jag kan inte drömma numera, kapten Jim — det är en övervunnen ståndpunkt för mig.

— Pytsan, min lilla fru, det är bara, som hon inbillar sig, sade kapten Jim. Han tillade i allvarligare ton:

— Jag vet nog, hur ni känner det just nu — men rätt vad det lider, blir ni glad igen; och det första, ni då tar till med, blir att drömma igen alldeles som förr. Och tacka vår Herre för att ni kan det! Hade vi icke våra drömmar, vore det icke mycket bevänt med vår tillvaro. Hur skulle vi stå ut med att leva, om vi inte hade vår dröm om odödligheten? Och det är en dröm, som kommer att slå in, var lugn för det, fru Blythe! En dag kommer ni att återse er lilla Joyce.

— Ja, men då är hon inte mitt lilla babybarn, sade Anne med darrande läppar. — Ack, hon är kanske som Longfellow säger, »en ungmö skär, skrudad i himmelskt behag» — men jag känner inte igen henne — för mig kommer hon att vara en främling.

— Gud skall nog styra bättre än så, det är jag övertygad om, sade kapten Jim.

Båda sutto tysta en liten stund. Därpå sade kapten Jim med mycket mjuk röst:

— Lilla doktorinnan, får jag berätta för er om Margaret, som gick förlorad?

— Visst får ni det, sade Anne milt.

Hon visste inte alls, vem Margaret, som gick förlorad, var, men hon kände på sig, att hon nu skulle få höra kapten Jims livs roman.

— Jag har så ofta velat berätta för er om henne, fortfor kapten Jim. — Vet ni varför, fru Blythe? Jo, för att jag vill, att det ska finnas någon, som minnes och tänker på henne, sedan jag är borta. Jag uthärdar inte den tanken, att hennes namn skall glömmas av varenda själ. Och nu finns det ingen mer än jag, som kommer ihåg Margaret, som gick förlorad.


128