Sida:Drömslottet 1920.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Margaret, som gick förlorad.

Och så berättade kapten Jim sin historia — en gammal, länge se'n förgäten historia, ty det var över femtio år sedan Margaret en dag somnat in i sin fars eka och drivit ut — man trodde åtminstone så, ty man fick aldrig med visshet reda på någonting om hennes öde — ut genom inloppet, förbi vågbrytaren och omkommit under den våldsamma åskby, som plötsligt urladdat sig den kava sommareftermiddagen för mycket länge sedan. Men för kapten Jim voro dessa femtio år ej mera avlägsna än gårdagen.

— Jag vandrade längs stranden i månader efter den dagen, sade han med darrande röst, havet ger ju igen, och jag väntade med sådan fasa och glädje att träffa på hennes lilla söta, älskade kropp. Men hon kom aldrig åter. En dag skall jag i alla fall återse henne, fru Blythe. Hon väntar på mig. Jag önskar jag kunde beskriva för er precis, hur hon såg ut, men se det kan jag inte. Jag har sett en fin, silverglänsande dimma sväva över sandrevlarna i soluppgången, och den liknar henne — och sedan har jag uppe i beteshagen vid The Glen sett en smärt vit björk med lövverk som det finaste flor, som också påminde mig om henne. Hon hade ljusbrunt hår och ett litet vithyllt, milt ansikte, och långa smala fingrar som ni själv, fru Blythe, men brunare, för hon var en sjömansflicka, och fick taga i med litet av varje. Ibland vaknar jag upp mitt, i natten och hör sjön ropa på mig som förr i tiden! — och då tycker jag, att det är alldeles som om min Margaret ropade på mig. Och när det stormar och vågorna klaga och stöna, hör jag henne kvida och snyfta med. Men när de skratta sådana dagar, då solen lyser och lätta vindkårar fara fram — då hör jag också hennes skratt, ömt och skälmskt på en gång. Sjön tog henne från mig, min Margaret, men en dag får jag henne tillbaka, fru Blythe. Den har inte kraft att hålla oss åtskilda för tid och evighet.

— Det var snällt att ni berättade det för mig, sade Anne. — Jag har ofta undrat, varför ni med ert varma hjärta levat ert liv ensam.

— Jag kunde aldrig fästa mig vid någon annan. Min Mar-

Montgomery, Drömslottet.9
129