Sida:Drömslottet 1920.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Muren faller.

jag skulle straffas för min lumpenhet… Och vad jag höll av dig då! Anne, jag har aldrig haft någonting att hålla av, sedan min mor dog — bara Dicks gamle hund — och det är så rysligt att ingenting ha att hålla av — livet blir så tomt — och det finns ingenting värre än tomhet — och dig hade jag kunnat hålla av så mycket — om inte det där andra rysliga kommit och fördärvat det…

Leslie darrade, och hennes tal blev nästan osammanhängande, så upprörd var hon.

— Tala inte så där, Leslie, jag ber dig! Jag fattar dig så väl — varför plåga dig med självförebråelser?

— Jo, jag måste. När jag fick veta, att du skulle leva, gav jag mig själv det löftet, att jag skulle tala om alltsamman för dig, så fort du blivit frisk igen — att jag inte ville fortsätta med att ta emot din vänskap och ditt sällskap utan att låta dig få veta, hur ovärdig jag är. Och jag har varit så rädd — att du skulle vända dig från mig, Anne.

— Det behöver du inte frukta, Leslie.

— O, då blir jag glad — du kan inte tänka dig så glad, Anne. — Leslie knäppte hårt ihop sina solbrända, av arbete märkta händer för att stilla deras darrning. — Men när jag nu börjat, vill jag berätta dig allt. Du minns nog inte den första gången jag såg dig — det var inte den där kvällen nere på stranden —

— Nej, det var den kvällen, då Gilbert och jag på vår bröllopsdag kommo åkande hit. Du var ute och drev dina gäss utför backsluttningen. Det måtte jag väl minnas! Jag tyckte du var så vacker — jag längtade i veckor efter att få reda på, vem du var.

— Jag visste, vilka ni voro, fastän jag aldrig sett någondera av er båda. Jag hade hört talas om den unge läkaren och hans nygifta unga fru, som skulle flytta in i fröken Russells lilla hus. Just i det ögonblicket, Anne — tändes mitt hat.

— Jag såg det ovänliga uttrycket i ditt ansikte — men jag sökte intala mig, att jag sett miste — ty vad skulle egentligen vara skälet till, att du såg så där på mig?


132