Sida:Drömslottet 1920.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Muren faller.

fortfor Leslie, tänkte jag ständigt på, att vi kanske aldrig mer skulle få tala och gå ut med varandra och sitta och arbeta tillsamman. Och jag förstod så fullt, vad din vänskap småningom blivit för mig — just det, som du från början ville, att den skulle bli för mig — och jag tänkte på, hur stygg och usel jag själv varit.

— Leslie, Leslie — jag tillåter aldrig någon att använda så fula ord om mina vänner!

— Men det är ju sant — jag har varit så tarvlig och lumpen, att du inte kan tänka… Och nu måste jag avlägga en bekännelse för dig — jag vet, att du kommer att förakta mig, Anne, men det kan inte hjälpas. Kan du tänka dig, att det funnits stunder i vintras och nu på våren, då jag hatat dig?

— Det visste jag, sade Anne lugnt.

— Du visste det?

— Ja, det såg jag i dina ögon.

— Och ändå fortsatte du att tycka om mig och vara min vän?

— Det var ju bara då och då, som du hatade mig, Leslie. Ibland höll du av mig, tror jag.

— Ack ja, det gjorde jag visst. Men den där andra känslan satt alltid kvar på lur långt inne i mitt hjärta, och den förstörde alltsamman. Jag höll den tillbaka — ibland glömde jag bort den — men helt plötsligt kunde den bubbla upp igen och få makt med mig. Jag hatade dig, därför att jag avundades dig — o, jag var bokstavligen sjuk av avund ibland. Du hade ett rart litet hem — och kärlek — och lycka — och glada drömmar — allting, som jag längtade efter — och aldrig fått — och aldrig kommer att få. O, aldrig kommer att få… Det var där, taggen satt. Jag skulle inte ha avundats dig, om jag vågat hoppas, att livet någonsin kunnat förändras till det bättre för mig. Men något sådant hopp hade jag inte — och det var det, som tycktes mig så upprörande orättvist. O, jag blygdes över den känslan — jag blyges nu, när jag talar med dig — men det var mig omöjligt att övervinna den. Den natten, då jag var rädd, att du inte skulle gå igenom — då trodde jag, att

131