Sida:Drömslottet 1920.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Muren faller.

in i den lilla klänningen jag gav dig. Men jag borde väl ha förstått, att vad jag gjorde ihop dugde bara till — svepning.

— Leslie, käraste, det där är ju rent sjukliga fantasier — slå bort dem! Jag blev så glad, när du kom till mig med klänningen, och sedan jag förlorade lilla Joyce, tänkte jag gärna på, att den lilla dräkten hon sveptes i var den, som du satt och sydde på, medan du tillät dig själv att hålla av mig.

— Anne, vet du, jag tror att jag alltid kommer att hålla av dig efter detta. Jag tror inte, att de där hätska och fientliga känslorna någonsin mera skola vinna insteg hos mig… Det lättade så mycket att få tala uppriktigt till dig. Nu känns det alldeles som om jag öppnat dörren till ett mörkt rum för att se på något otäckt vidunder, som man tror ha suttit på lur därinne… Men när ljuset strömmar in,. visar sig odjuret ha varit bara en svart skugga, som försvinner för ljuset. Och nu kommer den aldrig mera att lägga sig emellan oss.

— Nej, aldrig Leslie, vi ha funnit varandra, och jag är så glad.

— Jag hoppas du inte ska missförstå mig, om jag säger ytterligare något. Anne, det sved ända in i mina hjärterötter, när du miste din lilla flicka, och hade jag kunnat rädda henne genom att hugga av den ena av mina händer, så hade jag gjort det. Men din sorg har närmat oss intill varandra. Din ogrumlade lycka reser inte längre någon mur oss emellan. Ack, missförstå mig nu inte, käraste du, inte är jag glad över att din lycka inte längre är fullkomlig — det kan jag uppriktigt säga — men det är ändå så, att sedan den förändringen inträdde, ligger det inte längre något svalg emellan oss.

— Jag förstår också det, Leslie. Nu lägga vi ned det förflutna och glömma det, som var ledsamt däruti. Nu ska allting bli annorlunda. För ser du Leslie — jag kan omöjligt komma från den tanken, att livet har någonting mycket vackert och härligt i beredskap också åt dig.

Leslie skakade på huvudet.

— Nej, sade hon trött. — Det finns inget. hopp. Dick blir aldrig bättre. Och även om hans minne och hans andra själs-

135