Sida:Drömslottet 1920.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Muren faller.

förmögenheter komme tillbaka — o, Anne, det skulle bli värre, mycket värre än vad det nu är. Men detta är någonting, som du inte kan förstå, du, som är så lyckligt gift… Anne, har fröken Cornelia någonsin talat om för dig, hur det kom sig att jag tog Dick?

— Ja.

— Det var bra — jag ville du skulle ha reda på det… Men jag kunde inte förmå mig att själv bringa ämnet på tal, om du hade varit alldeles ovetande. Anne, jag har den känslan, att ända sedan jag var ett tolv års barn, har mitt liv varit så tungt… Dessförinnan hade jag en så lycklig barndom. Vi voro mycket fattiga — men det var ingen, som stort brydde sig om det. Pappa var en sådan stilig människa — så begåvad och så kärleksfull och rar. Vi voro som ett par jämnåriga vänner, så långt jag kan minnas tillbaka. Och mamma var så söt. Hon var mycket, mycket vacker. Jag liknar henne, men jag ser inte på långt när så bra ut.

— Fröken Cornelia påstår, att du är bra mycket vackrare,

— Ack nej — hon misstar sig — eller också hyser hon fördom… Jag tror, att min figur är bättre, mamma var så tunn och smal och böjd av hårt arbete — men hennes ansikte var som en ängels. Jag brukade titta upp på henne i tillbedjan. Vi dyrkade henne alla — pappa och Kenneth och jag.

Anne erinrade sig, att fröken Cornelia hade lämnat en helt annan framställning av Leslies mor. Men hade ej kärleken den rätta uppfattningen? — Dock kunde det ju inte förnekas, att det var mycket själviskt av Rose West att driva sin dotter i armarna på en man, som hon icke höll av.

— Kenneth var min bror, fortfor Leslie. — O, jag kan inte säga dig, hur fästad jag var vid honom. Och han blev dödad på det grymmaste sätt. Vet du, hur det gick till?

— Ja.

— Anne, jag såg hans lilla ansikte, när hjulet gick över honom. Han föll på ryggen. Anne — Anne — jag kan se det i denna stund… Jag skall alltid se det. Anne, allt vad

136