Tant Cornelia inleder underhandlingar.
det med samma jämnmod Men kanhända, tillade Susan med klarnande uppsyn, att det inte är för sent ännu. Den väntar inte för länge, som väntar på något gott. Ofta tänker jag på en gammal ramsa, som en min moster brukade gå och gnola på och som lyder så här:
»Har man väl nå’nsin sett en gås, så ruggig, ful och grå,
att ej till sist en gåskarl kom att henne eftertrå?»
Så länge det är liv, är det hopp, det vet nog doktorn bäst, och man ska inte misströsta, förrän man ligger i sin kista… Under tiden så går jag ut och lagar litet kalvkycklingar med mycket persilja i och god gräddsås. Jag har gett akt på, att doktorn gärna äter så’na, och jag tycker om att laga mat åt herrar, som ext’merar det lilla, man kommer med.
Fröken Cornelia tittade in på eftermiddagen, anfådd och pustande.
— Djävulen och världen lämna mig så där tämligen i fred, men mitt eget kött vållar mig rätt mycket besvär, förklarade hon och sjönk ned i en god stol. — Du ser aldrig ut, som om värmen bekom dig en smul, kära Anne. Jag tycker jag vädrar körsbärssylt i luften? Varm sylt är det bästa jag vet. Kära du, bjud mig kvar till te och tag in litet sylt att breda på brödet. Jag har knappt smakat ett körsbär i sommar. De där små lymlarna, pojkarna Gilman, ha stulit alla mina, och ändå buro trä’n, så att de dignade.
— Sakta i backarna, Cornelia, inföll kapten Jim, som suttit och läst en sjöroman i en vrå av förmaket, så där ska du inte säga om de stackars små moderlösa pojkarna Gilman, såvida du inte har mycket klara bevis. Deras far har ju varit en smula långfingrig av sig, men det ger en inte lov att kalla hans söner för tjuvar. Det är väl troligt, att skatorna ha ätit upp dina körsbär. De äro så ovanligt talrika i år.
— Skator? upprepade fröken Cornelia föraktfullt. — Skator? Det ska allt vara tvåbenta skator, det!
— Jaha, så äro de flesta skator här på trakten skapade, sade kapten Jim med stort allvar.
140
