Tant Cornelia inleder underhandlingar.
ända tills du får tillbaka den forna spänstigheten i din gång och får hull på dina infallna kinder.
— Ta det nu med ro, doktorinnan lilla, sade Susan, som kommit in, medan Gilbert talade. — Nu ska ni bara sköta er och inte göra er några bekymmer för skafferi och visthusbod. Susan ska inte ligga på latsidan. Det kan väl kännas skönt att ha någon, som månar om sig. Jag ska komma upp med kaffe på sängen åt er varenda morgon.
— Nej, jag tackar, det undanber jag mig, skrattade Anne. — Jag tycker som fröken Cornelia, att det är en stor skam, att en kvinna, som inte är sjuk, äter sin frukost på sängen — den som det gör, får inte förfasa sig över vad karlarna i sitt oförstånd kunna ta sig till.
— Pyttsan, Cornelia! sade Susan med obeskrivligt förakt. — Jo, det var också den rätta! Jag hoppas doktorinnan är klokare än så, och inte fäster sig vid var Cornelia Bryant pratar. Jag begriper inte, varför hon alltid ska racka ner på karlarna, även om hon nu råkat bli en gammal mamsell. Jag är heller inte gift, men aldrig hör ni mig säga ett ont ord om dem. Jag håller styvt på karlarna. Jag skulle gärna ha gift mig, om det fallit sig så. Är det inte eget, att ingen någonsin har friat till mig, doktorinnan lilla? Jag är inte särskilt fager, men nog tar jag mig lika bra ut som de flesta av de gifta kvinnorna här på trakten. Men jag har aldrig haft någon enda, som uppvaktat mig. Kan ni begripa orsaken?
— Det var väl för att det skulle så vara, föreslog Anne med stort allvar.
Susan nickade.
— Ja, se där slog allt doktorinnan huvet på spiken. Det var nog mitt öde, och det känns så tröstande att veta det. Jag grämer mig inte över, att ingen velat ha mig, om den allsmäktige bestämt det så för sina visa ändamål. Men ibland så känner jag mig så tvivelaktig. Akta er, fan kan ladda bössan! brukade farsan säga, när vi barn därhemma i köket siktade på varandra med vedträn. Tänk, om den fule haft sitt finger med också i detta, att jag går här ensam och allena? Då kan man inte ta
139
