Sida:Drömslottet 1920.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Det drömda hemmet.


II.
Det drömda hemmet.

Det låg mera oro och spänning i luften på Grönkulla än som någonsin legat där, så länge stugan stått på sin grund. Till och med Marilla var så »altererad», att hon inte kunde undgå att visa det — och det var i och för sig någonting fenomenalt.

— Det har aldrig förut stått något bröllop i det här huset, sade hon halvt ursäktande till sin goda vän fru Rachel Lynde. — När jag var barn, hörde jag en gammal präst säga, att ett hus blir inte ett verkligt hem, förrän det helgats av ett barns födelse, ett bröllop och ett dödsfall. Dödsfall ha vi haft, min far och min mor dogo här så väl som Matthew — och vi ha också varit med om, att ett barn kommit till världen här. För länge sedan, just som vi flyttat in hit, hade vi någon tid en gift dräng, och hans hustru fick ett litet barn här. Men något bröllop ha vi aldrig haft. Det är så underligt att tänka på, att Anne skall gifta sig. På sätt och vis tyckes hon mig ännu vara samma lilla flicka, som Matthew kom hem med en afton för jämt fjorton år sedan. Jag har så svårt att fatta, att hon vuxit upp. Aldrig skall jag glömma, hur jag kände det, när Matthew kommer hemåkande med en flickunge … Jag undrar, hur det gick med pojken, som vi skulle ha haft, om inte det där misstaget uppstått. Hur gestaltade sig måntro hans öde?

— Ja, det var ju ett misstag, som ändå styrdes till det bästa, sade fru Rachel Lynde. — Fast uppriktigt sagt, så var det nog en tid, då jag inte var av den meningen — minns du den kvällen jag kom upp för första gången för att titta på Anne, och ungen uppträder mot mig på det allra mest opassande sätt? … Sånt där har man verkligen svårt för att smälta.

Fru Rachel suckade, men piggade snart upp sig igen. När ett bröllop stod för dörren, var hon redo att glömma alla lidna oförrätter.

— Jag ämnar ge Anne två av mina konstvirkade vita

7