Sida:Drömslottet 1920.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På Grönkullas vind.

han var alldeles betagen i Priscillas »eteriska» skönhet. Men i Japan finns det förstås inga människoätare.

— Din brudklänning är bedårande, suckade Diana. — Du kommer att ta dig ut alldeles som en drottning i den — du är så lång och smärt. Hur bär du dig åt för att hålla dig så slank, Anne? Jag blir allt tjockare — snart får jag ingen midja alls.

— I sådana ting — om man blir tjock eller håller sig smal — går det inte att spjärna emot ödet, sade Anne. — Förr i världen, när jag kom hem från Summerside, hette det jämt och samt: nå, kära Anne, du är då precis lika tanig som alltid. Du lägger dina ord väl — tanig låter fult, men lång och smärt har en hel annan klang.

— Janes mamma har talat om din utstyrsel. Hon medger, att den är nästan lika vacker som Janes, fastän — som hon säger — Jane gifte sig med en miljonär och du bara med en fattig ung läkare med ett tomt väntrum.

Anne skrattade.

— Mina klänningar äro trevliga. Jag tycker om vackra saker. Jag kommer så väl ihåg den första vackra klänningen jag någonsin haft — den mossgröna barègeklänningen med sidenslåar i färg, som Matthew gav mig till vår skolfest. Allting, som jag hade före den, var så fult. Det var alldeles som om jag den kvällen stigit in i en ny värld.

— Det var den kvällen Gilbert deklamerade »Borgen vid Rhen» och såg på dig, när han sade: »En annan flicka finns, som ej jag nämner syster». Och du blev så ond, därför att han stoppade den skära silkespappersros, som du tappade efter älvadrottningstablån, i sin bröstficka. Då anade du föga, att du en gång skulle komma att gifta dig med honom.

— Det måtte visst också ha stått skrivet i stjärnorna, skrattade Anne, när de tillsammans gingo utför vindstrappan.



6