Owen Ford kommer.
XXIII.
Owen Ford kommer.
En afton ringde fröken Cornelia på i telefonen till Anne. Hallå! Hallå!
— Redaktören har nyss anlänt. Jag skall skjutsa honom bort till dig, så kan du sedan visa honom vägen upp till Leslie. Det blir kortare än att kära runt stora landsvägen, och jag har så okristligt bråttom. En av ungarna Reese har stått på huvudet i en balja med hett vatten uppe vid The Glen och blivit närapå ihjälskållad, och nu vilja de genast ha mig dit — för att sätta nytt skinn på ungen, kan jag förstå. Fru Reese är en sådan slampa, som aldrig kan se upp, och se’n väntar hon, att andra ska bättra på allt elände hon ställer till. Gör jag dig mycket besvär, min söta vän? — Jaså, inte det. Hans koffert kan ju komma efter i morgon.
— Det går bra, sade Anne. — Kära du, hur ser han ut?
— Utsidan får du själv ta i betraktande, när jag kommer med honom. Vad innersidan går för, vete Gud och vår Herre, som skapat honom. Mera säger jag inte, för jag märker att varenda människa i The Glen sitter på lur — med lur, ha ha ha! — vid sin telefonapparat…
— Troligen har fröken Cornelia föga att anmärka på herr Fords utseende, för i så fall skulle det nog inte genera henne att säga sin mening, även om hela trakten lyssnade i sina telefoner, sade Anne. — Jag drar därav den slutsatsen, min kära Susan, att herr skriftställaren Ford snarare är rätt snutfager än motsatsen.
— Ja, kära lilla doktorinnan, jag vet då inget som fägnar ögat så mycket som att titta på en vacker karl, sade den uppriktiga Susan. — Borde han inte bjudas på någon liten traktering? Jag har nyss gräddat en smultronpaj, så läcker, att den smälter i munnen på en.
— Nej, fru Moore väntar honom och har kvällsvard i ordning. För resten vill jag ha den där smultronpajen till min egen
