Sida:Drömslottet 1920.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Owen Ford kommer.

utom i den lilla flammande färgfläcken. Leslies klänning var något ringad i halsen och hade korta ärmar. Hennes armar lyste likt elfenbensfärgad marmor. Gestaltens utsökt vackra linjer stodo fram i mjukt dunkel och dock med en etsnings skärpa mot ljusskenet inifrån. Hennes hår blänkte som genomdraget med guldtrådar. Över henne välvde sig den djupblå rymden, strödd med ännu så länge bleka stjärnor.

Anne hörde sin följeslagare uppge ett litet ofrivilligt rop. Skymningen hindrade henne ej från att uppfatta det uttryck av överraskning och beundran, som hastigt trädde fram i hans ansikte.

— Vem är den vackra damen? frågade han.

— Det är er blivande värdinna, fru Moore, sade Anne. — Ja, hon är ovanligt intagande — tycker ni inte det?

— Jag — jag har aldrig sett någonting liknande, svarade han i smått förvirrad ton. — Det var jag inte beredd på — i sin hyresvärdinna väntar man väl inte att få se en gudinna… Tänk er henne som motiv för en tavla av Böcklin eller Knüpfer — uppflugen på en vågsköljd klippa i havet, med håret kransat av tång och band av pärlor och snäckor virade kring de vackra lemmarna — omgiven av kämpande tritoner… Och hon tar emot inackorderingar?

— Även gudinnor måste leva, sade Anne. — Och Leslie är inte någon gudinna. Hon är bara en ovanligt söt och sympatisk kvinna, precis lika mänsklig som någon av oss. Har fröken Bryant berättat för er om herr Moore?

— Ja, han är ju sinnesslö eller mindre vetande, tyckte jag mig uppfatta. Men om fru Moore sade hon inte ett ord, så jag förmodade, att hon var den vanliga duktiga och driftiga frun på landet, som tar emot sommarinackorderingar för att öka husets inkomster.

— Ja, det är ju också det Leslie gör, sade Anne i lätt ton. — Men det faller sig inte just så lätt för henne. Jag hoppas ni inte tar anstöt av Dick. Om ni gör det — var så snäll och visa det inte för Leslie. Hon är så ömtålig och skulle bli så sårad. Han är som en stor barnunge — ibland bra nog besvärlig.


149