Sida:Drömslottet 1920.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Owen Ford kommer.

inspirationen leder sitt ursprung från skönhetsintryck, blir jag nog i stånd att snart börja på med min stora kanadensiska roman.

— Är den inte påbörjad ännu? frågade Anne.

— Ack nej — tyvärr! Jag har ännu inte fått det rätta greppet om mitt ämne. Men i denna miljö, med stillhet och en härlig natur omkring mig, kanske jag lyckas bättre. Fröken Bryant har talat om för mig, att ni själv ägnar er åt författarskap?

— O, det är så litet, att det knappast kan räknas… Småsaker för barn… Och jag har ingenting skrivit, allt sedan jag gifte mig. Några planer på en stor kanadensisk roman har jag alls inte, skrattade Anne. — Det överstiger absolut min förmåga.

Owen Ford skrattade också.

— Min kanske inte heller räcker till. Men jag ämnar i alla fall gripa mig an och försöka nu endera dagen, bara jag får tid. En tidningsman har inte mycket tillfälle att syssla med självständigt arbete. Jag har skrivit en hel hop skisser och noveller för tidskrifter, men jag har aldrig disponerat så mycken ostörd tid, att jag förmått samla mig och ta i håll med en bok. Nu, när jag framför mig har tre månaders ledighet, borde väl den uppgiften inte vara oöverkomlig. Jag har samlat en hel del material — men jag skulle vilja säga, att det är bokens själ, som ännu undflyr mig.

Genom Annes hjärna flög en idé — den föddes så plötsligt, att hon själv blev häpen. Men hon klädde den ej i ord, ty de hade nu hunnit fram till det Mooreska huset. När de trädde in på gården, kom Leslie ut på verandan från förmaket och spejade genom dunklet efter den väntade gästen. Hon stod just i den varmt röda belysningen, som strömmade ut genom den öppna dörren. Hon bar en enkel klänning av gulvitt bomullstyg med det vanliga körsbärsröda skärpet. Leslie var aldrig utan sin lilla färgklick av körsbärsrött. Hon hade en gång sagt till Anne, att hon ej kände sig nöjd, om hon ej i sin dräkt hade en skymt av klarrött, vore det också bara en blomma. Anne såg häri en symbol av Leslies lidelsefulla temperament, som hölls nere i fjättrar och som ej tilläts taga sig något uttryck

148