Kapten Jims liv och leverne.
dag. Det hände för vid pass tretti år sedan. Han och jag och flera andra voro en dag ute och fiskade makrill. Herre Je, så fisken gick till den dan, det var så’na stim, så det glittrade i vattnet som silverslantar, och alla blevo som vilda… Det blev ett skrik och ett oväsen, och hur det var, så bar det inte bättre till, än att Henry fick en metkrok rakt in genom ena sidan och ett stort blysänke på den andra, så inte kunde man dra ut den inte. Vi ville genast föra honom i land, men se det var täft, han sa’, att han vore väl galen, om han ginge ifrån ett sådant stim annat än för munläsa… Utan han fiskade vidare och slängde den ena makrillen efter den andra in över relingen, men ibland kved han och stånkade, så det var en ynkedom att höra. Till sist hade stimmet gått förbi, och vi lättade ankar; då tog jag en fil och skulle till att fila av kroken, som han hade i sitt stackars tryne. Jag försökte vara så lätt på handen jag nånsin kunde, men ni skulle ha hört Henry — nej, det var nog ändå bäst, att ni slapp göra det… Det var väl, att inga damer funnos i närheten. Henry brukade aldrig annars svära, men lite så’nt där hade han ju snappat upp ombord på skutor, och det körde han med nu, så det osade bränt långa vägar… Till sist så sa’ han, att han stod inte längre ut, jag gjorde honom ju så illa, så det var inte mått på’t. Ja, jag la’ ifrån mig filen och skjutsade honom till doktorn i Charlottetown — dit var det sina sex gamla mil, men det fanns ingen läkare på närmare håll — och den förbaskade kroken hängde som förut i nosen på honom. Och när vi kommit fram, tog gamle doktor Crabb en fil och filade av kroken, alldeles som jag försökt göra — skillnaden var bara den, att doktorn inte tog i hälften så lent som jag, så nu kunde den stackaren verkligen ha skäl att skrika och oja sig.
Det såg ut, som kapten Jims källsprång av gamla minnen sinat för stunden, varför Anne begagnade tillfället och satte på honom en kuggfråga.
— Vet ni vem herr Ford är, kapten Jim? sade hon. — Det vill jag nu ni ska gissa.
153
