Kapten Jims liv och leverne.
Kapten Jim skakade på huvudet.
— Gissgåtor har just aldrig legat för mig, doktorinnan lilla, sade han. — Men när herrskapet kom in, så slog det mig en tanke: var har jag sett de där ögonen förut? — För jag har sett dem.
— Tänk på en septembermorgon för många år sedan, sade Anne varmt. — Tänk på ett skepp, som kommer länsande in på redden med alla klutar tillsatta — ett länge väntat och efterlängtat skepp, som man trodde hade gått i kvav… Tänk på den dagen »Royal William» löpte in i hamn och ni första gången skådade skollärarens brud!
Kapten Jim störtade upp.
— Det är Persis Selwyns ögon, ropade han med hög röst. — Hennes son kan ni inte vara — ni måste vara hennes —
— Dotterson, ja, jag är Alice Selwyns son.
Kapten Jim slog ner som en rovfågel på Owen Ford och började ruska hans hand.
— Alice Selwyns son! Herre Gud — det var då för roligt! Mången gång har jag undrat, var någonstans skollärarens ättlingar voro bosatta. Jag visste, att vi hade inga på vår ö. Alice — Alice — det första barnet, som kom till världen i det lilla huset! Aldrig har väl ett litet barn skapat större glädje! Henne har jag gungat på armarna väl hundra gånger. Jag var med och höll om henne, när hon lärde sig tulta på egen hand. Jag tycker jag ser mammans ansikte, när hon höll blicken fäst på henne — och det är nära sextio år sedan. Lever hon ännu?
— Nej, hon dog, när jag var en helt ung gosse.
— Jaså, ni miste er snälla mor så tidigt… Men det var bra roligt att få träffa er! Det gjorde mig ung på nytt för en liten stund. Sådana där små hjärtestyrkare får jag ibland av fru Blythe — hon har en särskild förmåga att hitta på det som kan glädja gubben.
Kapten Jim blev ännu mera intresserad, när han fick veta, att Owen Ford var vad han kallade »en pennans man». Han gav honom blickar, som om han varit en övernaturlig varelse. Kapten Jim visste, att Anne skrev en smula, men detta
154
