Sida:Drömslottet 1920.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kapten Jims liv och leverne.

faktum hade han aldrig tagit på allvar. Kapten Jim tyckte, att kvinnorna voro förtjusande varelser, som skulle ha rösträtt och allt annat rart de kunde önska sig, men han trodde inte de kunde skriva med sammanhang.

— Tänk nu bara på den här »Kärlekens irrvägar», brukade han säga. — Den har ett vittert fruntimmer skrivit, och se bara på den — i etthundratre kapitel har hon spunnit ut vad som kunde ha berättats i tio. Ett bläcksuddande fruntimmer vet aldrig, när hon ska sluta — det är just där skon klämmer… Kvintessensen med gott författarskap är att veta, när man ska sätta punkt.

— Herr Ford skulle gärna vilja höra några äv era roliga historier, kapten Jim, sade Anne. — Berätta för honom om kaptenen, som blev tokig och inbillade sig, att han var den flygande holländaren.

Detta var kapten Jims bästa historia. Den var en blandning av skräck och humor, och fastän Anne hade hört den åtskilliga gånger, skrattade hon lika hjärtligt och ryste längs hela ryggraden med lika stor njutning som någonsin Owen Ford. Andra historier följde, ty nu hade kapten Jim ett auditorium efter sitt sinne. Han berättade, hur hans fartyg blivit påkört och nära nog sänkt av en ångare, hur det äntrats av malajiska sjörövare, hur hans fartyg råkat i brand, hur han hjälpt en politisk fånge att rymma från en sydafrikansk republik, hur han en höst lidit skeppsbrott vid Magdalenaöarna och måst stanna där över vintern, hur en tiger sluppit lös ur sin bur ombord på hans fartyg, hur hans besättning gjort myteri och landsatt honom på en obebodd ö… Dessa och ännu många andra historier, sorgliga eller lustiga eller groteska, berättade kapten Jim. Havets mystik, hur det lockar och drager, längtan till fjärran länder, äventyrets frestelse, storstädernas brokiga vimmel — allting stod fram med livslevande realism för åhörarna. Owen Ford lyssnade med huvudet stött mot handen och Förste styrman spinnande i sitt knä, medan hans glänsande ögon oavvänt dröjde vid kapten Jims kärva, väderbitna drag, som under berättandets lopp blevo så skiftande och uttrycksfulla.


155