På sandreveln.
nordiska sagor. De ljus, som matt glimmade fram från andra sidan bukten, voro bedrägliga fyrbåkar på någon förtrollad kust, där osaliga själar höllo till. Anne roade sig med att ge sin fantasi fritt lopp, medan hon vandrade fram genom töcknet. Det var helt enkelt förtjusande att i ensamheten ströva omkring och dikta omgivningen full med hemska och mystiska ting.
Men var hon ensam? Någonting mörkt och formlöst rörde sig på något avstånd från henne — det tog tydligare konturer och kom plötsligt rakt emot henne över den av vågsvallet krusade sanden.
— Leslie? ropade Anne helt häpen. — Vad i all världen gör du här — i afton?
— Ja, vad gör du egentligen själv? frågade Leslie tillbaka med ett försök till skratt.
Försöket misslyckades. Hon såg mycket trött och blek ut, men de små ostyriga lockarna under den klarröda hättan krusade sig omkring hennes panna och tinningar likt blänkande ringar av guld.
— Jag går här och väntar på Gilbert — han fick ett sjukbud från fiskläget. Jag ämnade stanna vid fyren så länge, men kapten Jim var inte hemma.
— Ja, jag gick hit, därför att jag ville gå — och gå — och gå, sade Leslie håglöst. — Jag hade ingen lust att hållas på klippstranden — floden kom in, och jag kunde liksom inte andas därinne mellan klipporna… Jag måste gå hit, annars hade det visst gått på tok med mig, är jag rädd… Jag rodde över inloppet med kapten Jims eka. Jag har varit här en timme. Kom — kom låt oss gå. Jag kan inte stå stilla. O, Anne!
— Leslie, käraste, hur är det fatt? frågade Anne, ehuru frågan egentligen var fullkomligt överflödig.
— Jag kan ingenting säga dig — fråga mig inte… Jag skulle inte bry mig om, ifall du visste — jag skulle tvärtom tycka om det — men jag kan inte säga det för dig — jag kan inte säga det för någon… Jag har visst varit rubbad till mitt förstånd — och nu känns det så underligt, när man skall försöka att bli klar och lugn i sin hjärna igen.
168
