På sandreveln.
Hon skrattade skärande och bittert. Anne slog sin arm omkring henne.
— Leslie — det har kommit därhän, att du håller av Owen Ford?
Leslie ryckte sig häftigt lös.
— Hur kunde du veta? utbrast hon lidelsefullt. — Anne, hur har du förstått det? Står det skrivet i mitt ansikte för var man att läsa? Är det verkligen så tydligt?
— Nej, nej, var inte rädd! Jag — kan inte säga dig, hur jag fått veta… Det föll mig in, söta du… Leslie, se inte på mig så där!
— Föraktar du mig? frågade Leslie i låg, upprörd ton. — Tycker du, att jag är dålig och pliktförgäten? Eller tycker du bara att jag är en toka, som borde spärras in?
— Ingetdera. Leslie, kära lilla vän, låt oss tala litet förstånd med varandra, som vi ju kunde göra i varje annan allvarlig situation i livet. Du har stängt dig inom dig själv med ditt grubbel och fått en något sjuklig syn på tingen. Du vet, att du har anlag för det, och du har ju lovat mig en gång för alla att kämpa emot den benägenheten.
— Men o — det är så — det är så förödmjukande, sade Leslie med samma tonlösa röst. — Älska honom — utan att han begärt min kärlek — och när jag själv inte är fri och har rätt att älska någon! Det är just det, som fyller mig med en känsla av blygsel…
— Inte behöver du känna någon blygsel! Men jag sörjer över, att du fästat dig vid Owen, för som du har det ställt för dig, blir du nu bara ännu olyckligare.
— Detta har inte varit någonting, som man känt komma så småningom och som man därför kunnat vara på sin vakt emot — om man har samvete, nämligen… fortfor Leslie och började oroligt gå framåt stranden. — Jag förstod inte alls, hur det var fatt med mig… Men så kom den dagen — för en vecka sedan — då han sade mig, att han slutat boken och snart måste fara sin väg. Då — var det, som om mina ögon öppnats och — jag förstod. Jag kände det, som om någon måttat ett
169
