Litet av varje.
Anne litet häftigt, rädd att Gilbert skulle kunna dimpa rätt ner på sanningen, om han fortsatte på denna stråt.
— Kära Anneflickan, jag kopplar visst inte ihop folk — kärlek och äktenskap lägger jag mig aldrig uti, sade Gilbert något förvånad över hennes ton. — Jag bara tänkte på, hur det kunde ha varit.
— Släpp du den tanken! Det är illa använd tid, om du grubblar på det, sade Anne. Därpå tillade hon plötsligt:
— O, Gilbert, om ändå alla människor kunde vara så lyckliga som vi äro!
XXVIII.
Litet av varje.
— Jag har suttit och läst dödsannonserna, sade fröken Cornelia, i det hon lade ned tidningen och åter tog till sitt handarbete.
Havsbukten låg svartgrå och dyster med vita, vältrande brott under en bister novemberhimmel, och våta, döda blad hade klibbat ihop sig och yrt upp på fönsterblecken. Men inne i det lilla huset lyste och sprakade en munter brasa, och Annes ormbunkar och geranier stodo gröna och frodiga.
— Härinne råder alltid sommar, hade Leslie sagt en dag. Och alla, som gästat drömstugan, hade precis samma förnimmelse.
— Det var fasligt — folk måtte dö som flugor nu för tiden, fortfor tant Cornelia. — Här har nu Dagbladet över två spalter med dödsannonser och jag läser varenda rad. Det är en av mina förströelser, särskilt när de sörjande låtit sätta in något litet känsligt originalpoem på slutet. Här ska du få höra en riktigt vacker vers:
»Med jäkt och möda hennes liv förrunnit,
I tårars dal,
Nu trötta själen äntligt frid har vunnit,
I himlens sal.»
173
