På sandreveln.
ett ögonblick har jag haft den där förfärliga ensamhetskänslan. Innan Owen kom, hade jag ibland mycket svåra stunder — när jag hade varit och hälsat på hos Gilbert och dig och sedan skulle gå hem. Ni båda gå alltid er väg tillsamman, men jag — jag får gå ensam… Sedan Owen kommit, hade vi ju alltid följe hem om aftnarna — vi skrattade och pratade precis som du och Gilbert — det fanns inte längre för mig några ensamma stunder, då jag grävde mig ned i min avund mot andra. … Och nu! En dåre har jag varit, och som en dåre har jag drömt… Men nu har jag vaknat upp. Och nu har jag också talat ut — jag skall aldrig mera plåga dig med detta.
— Här kommer Gilbert, och nu följer du hem med oss, sade Anne, som omöjligen kunde låta stackars Leslie irra ensam omkring på sandstranden en sådan afton och i en sådan sinnesstämning. — Vi ha god plats i vår båt för tre, och din ska vi ta på släp.
— Ja, jag får väl börja trilla med som femte hjulet igen, sade stackars Leslie med ett bittert skratt. — Förlåt mig, Anne, det där var styggt sagt… Jag borde väl vara tacksam — och jag är det — över att ha två goda vänner, som äro så snälla att de ta upp mig i sitt lag som den tredje. Bry dig inte om, att min mun talar leda ord! Men jag känner mig så öm över hela min varelse, och allting gör mig illa…
— Leslie var ganska tyst av sig i kväll, tyckte du inte det? sade Gilbert, när han och Anne kommit hem. — Vad i all världen gjorde hon ensam där nere på stranden i denna tjocka?
— Å, hon var trött — och du vet, att hon tycker om att gå ned till stranden, när hon under dagens lopp haft det ganska besvärligt med Dick.
— Det är då evig skada, att hon inte för länge sedan träffat på en hygglig karl som Ford, som hon kunnat gifta sig med, sade Gilbert fundersamt. — De båda hade väl passat utomordentligt bra för varandra, säg?
— Herre Gud, Gilbert, ska du nu också börja koppla ihop folk — det är fasligt, när karlar ta sig för med sådant, utbrast
172
