Sida:Drömslottet 1920.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På sandreveln.

ett ögonblick har jag haft den där förfärliga ensamhetskänslan. Innan Owen kom, hade jag ibland mycket svåra stunder — när jag hade varit och hälsat på hos Gilbert och dig och sedan skulle gå hem. Ni båda gå alltid er väg tillsamman, men jag — jag får gå ensam… Sedan Owen kommit, hade vi ju alltid följe hem om aftnarna — vi skrattade och pratade precis som du och Gilbert — det fanns inte längre för mig några ensamma stunder, då jag grävde mig ned i min avund mot andra. … Och nu! En dåre har jag varit, och som en dåre har jag drömt… Men nu har jag vaknat upp. Och nu har jag också talat ut — jag skall aldrig mera plåga dig med detta.

— Här kommer Gilbert, och nu följer du hem med oss, sade Anne, som omöjligen kunde låta stackars Leslie irra ensam omkring på sandstranden en sådan afton och i en sådan sinnesstämning. — Vi ha god plats i vår båt för tre, och din ska vi ta på släp.

— Ja, jag får väl börja trilla med som femte hjulet igen, sade stackars Leslie med ett bittert skratt. — Förlåt mig, Anne, det där var styggt sagt… Jag borde väl vara tacksam — och jag är det — över att ha två goda vänner, som äro så snälla att de ta upp mig i sitt lag som den tredje. Bry dig inte om, att min mun talar leda ord! Men jag känner mig så öm över hela min varelse, och allting gör mig illa…

— Leslie var ganska tyst av sig i kväll, tyckte du inte det? sade Gilbert, när han och Anne kommit hem. — Vad i all världen gjorde hon ensam där nere på stranden i denna tjocka?

— Å, hon var trött — och du vet, att hon tycker om att gå ned till stranden, när hon under dagens lopp haft det ganska besvärligt med Dick.

— Det är då evig skada, att hon inte för länge sedan träffat på en hygglig karl som Ford, som hon kunnat gifta sig med, sade Gilbert fundersamt. — De båda hade väl passat utomordentligt bra för varandra, säg?

— Herre Gud, Gilbert, ska du nu också börja koppla ihop folk — det är fasligt, när karlar ta sig för med sådant, utbrast

172