Det drömda hemmet.
dessa spetsigheter, men de stilla djup av lycka, som hon dolde inom sig, grumlades ej. De goda fruarnas små nålstygn voro längesedan glömda, när Gilbert omsider anlände, och de vandrade tillsamman ned till björkarna utmed bäcken, vilka varit späda telningar, när Anne kom till Grönkulla, men nu stodo där likt smärta, vitskimrande pelare i ett fépalats av mild skymningsdager och stjärnljus. I deras skugga talade Anne och Gilbert på unga älskandes sätt om sitt nya hem och sitt blivande samliv.
— Jag har hittat en liten vrå åt oss, Anne.
— Nej, vad säger du? Var någonstans. Väl inte mitt inne i byn, hoppas jag? Det skulle jag inte tycka så vidare om.
— Nej då — det stod inte till att få någon stuga i byn. Det här är en liten vit villa nedåt havsstranden, halvvägs mellan Glen S:t Mary och Fyra vindars udde. Den ligger en smula avsides, men vi få ju telefon, så det betyder inte så mycket. Läget är förtjusande. Verandan ligger mot solnedgången, och framför oss ha vi den stora blåa redden med hamnen. Sandrevlarna ligga inte långt bort — havsvinden brusar över dem och saltstänket yr ända upp mot oss.
— Men själva stugan, Gilbert — vårt första hem? Hurdan är den?
— Inte så värst stor, men lagom åt oss. På nedra botten få vi ett präktigt vardagsrum med stor öppen spis, och en trevlig matsal, som vetter mot sjön, och ett mindre rum, som jag får ha till min mottagning. Huset är sina sextio år gammalt — det äldsta på platsen. Men det är så bra underhållet, och för en tio år sedan undergick det fullständig reparation — fick ny taktäckning och nya golv och målades både utan och innan. Och välbyggt har det varit från första början. Det tycks vara någon romantisk historia förbunden därmed — det kom till stånd av någon viss orsak — men vår hyresvärd hade inte reda därpå. Han sade, att kapten Jim var den ende, som numera kunde dra den gamla historien.
— Vem är kapten Jim?
— Det är en gammal sjöbuss, som sköter om fyren på
11
