Sida:Drömslottet 1920.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne och Gilbert bli osams.

— Rhoda Allonby skulle inte tilhört de levandes antal i dag, om jag varit rädd för att företaga ett visst experiment, invände Gilbert. — Jag tog risken — och räddade hennes liv.

— Jag orkar snart inte mer höra om Rhoda Allonby, utbrast Anne — med stor orätt, ty Gilbert hade aldrig nämnt fru Allonbys namn efter den dag, då han berättat för Anne om sitt vågstyckes goda resultat. Och det var icke hans skull, att andra människor ofta diskuterat fallet i Annes närvaro.

Han blev nu ganska sårad, och det får man inte förtänka honom.

— Jag hade inte väntat, att du skulle se på den här saken som du gör, Anne, sade han med en viss kyla i rösten, reste sig och gick mot dörren till sitt mottagningsrum.

Det var första gången, som deras meningar så pass kännbart skurit ihop.

Men Anne flög efter honom och drog honom med sig tillbaka.

— Nej, Gilbert — du får inte gå din väg »i fullt vredesmod». Sätt dig nu ner här, så ska jag göra så innerligen vacker avbön. Nej, det menar jag ändå inte… Men — ack, om du bara visste —

Anne hejdade sig i sista ögonblicket. Hon hade varit på vippen att förråda Leslies hemlighet.

— Om du bara visste, hur en kvinna måste känna i detta, slöt hon försiktigt.

— Å, det kan jag väl tänka mig. Jag har betraktat saken ur varenda synvinkel — och jag har omsider kommit till den slutsatsen, att det är min skyldighet att säga Leslie, att jag tror på möjligheten av, att Dick kan få tillbaka sina själsförmögenheter. Men där slutar också mitt ansvar. Sedan blir det för henne att fatta sitt beslut.

— Men det är ju bara en möjlighet, återtog Anne. — Nå, antag nu, att du meddelar Leslie din upptäckt och hon bestämmer sig för att operationen skall ske. Den kommer att bli mycket dyrbar. Hon blir tvungen att låna pengarna eller också sälja sitt lilla lantbruk. Och antag vidare, att operationen

182