Anne och Gilbert bli osams.
— Kors, Anneflickan, inte trodde jag du skulle se saken på det viset! Var nu förståndig!
— Nej, jag vill inte vara förståndig — jag kan inte vara förståndig — jag är förståndig. Det är du, som inte är det. Gilbert, har du någonsin försökt sätta dig in uti, vad det skulle innebära för Leslie, om Dick Moore bleve klok igen? Tänk efter, är du snäll! Hon är olycklig nog som hon är nu, men livet som Dicks sköterska och passopp är dock tusen gånger drägligare för henne än livet som Dicks hustru. Jag vet — jag vet. Det är otänkbart. Låt bli att söka agera något slags försyn! Låt allt förbli vid det gamla!
— Jag har grundligt satt mig in i den här saken med dess för och emot, Anne. Men jag hyser den övertygelsen, att en läkare bör sätta en patients psykiska och kroppsliga hälsa över alla andra hänsyn, oavsett vilka nu följderna kunna bli. Jag tror, att en läkares plikt är att försöka återställa hälsa och förstånd, såvida det finnes något hopp om, att så kan ske.
— Men Dick är ju inte alls din patient, sade Anne och slog in på en ny taktik. — Om Leslie hade frågat dig, om någonting kunde göras för honom, då kunde det vara din plikt att säga henne din åsikt i saken. Men nu har du ingen rätt att ingripa.
— Varför inte det? För tio år sedan sade farbror Dave till Leslie, att ingenting kunde göras. Och det tror hon förstås.
— Och hur kunde farbror Dave säga det, om det inte var sant? utbrast Anne triumferande. — Begriper inte han sig på fallet lika bra som du?
— Nej, jag tror det inte — fast det kanske låter inbilskt och förmätet att säga så. Du vet lika bra som jag, att han hyser stark fördom mot det han kallar »dessa nymodiga metoder att karva och skära i folk.» Han ogillar till och med, att man opererar vid blindtarmsinflammation.
— Han har rätt, utropade Anne med fullständig frontförändring. — Jag tror själv, att ni moderna läkare äro alldeles för benägna att anställa experiment med mänskligt kött och blod.
181
