Leslie bestämmer.
pliktkänsla är ovanligt stark. Hon berättade en gång för mig, att hennes farmor, gamla fru West, alltid brukat inskärpa hos henne, att har man åtagit sig ett ansvar, så får man aldrig undandra sig det, hur påkostande det än kan kännas. Det är ett av hennes rättesnören i livet. Jag förmodar det verkar ytterst föråldrat.
— Var nu inte bitter, Anneflickan! Du tycker visst inte det verkar föråldrat — du har ju själv precis samma tanke om ett påtaget ansvars helgd. Och du har rätt. Bristande ansvarskänsla är vårt nutidslivs förbannelse — roten och upphovet till allt det missnöje och den oro, som jäser överallt i världen.
— Säger Predikaren, ifyllde Anne spefullt.
Men trots gycklet kände hon, att han hade rätt, och hennes hjärta sved, när hon tänkte på Leslie.
En vecka senare kom fröken Cornelia nedstörtande likt ett lavinskred över det lilla huset. Gilbert var borta, och Anne fick ensam taga emot den första stöten.
Fröken Cornelia gav sig knappt tid att få av sig hatten, förrän hon började:
— Anne, kan det verkligen vara sant som jag har hört — att doktor Blythe har sagt Leslie, att Dick kan bli botad och att hon ska fara med honom till Montreal för att få honom opererad i huvet där?
— Ja, det är fullkomligt sant, sade Anne tappert.
— Nå, du store tid! Det är omänsklig grymhet — det är vad det är, sade fröken Cornelia alldeles utom sig. — Jag trodde att doktor Blythe var en hygglig karl. Aldrig kunde jag tänka, att han var i stånd till ett sådant — ja, jag säger nidingsdåd.
— Det var ett stark ord. Min man tycker det var hans plikt att nämna för Leslie, att det fanns en möjlighet för Dick, sade Anne med någon hetta. — Och, tillade hon, besluten att stå på Gilberts sida, jag delar fullt ut hans uppfattning.
— Nej, tack vackert, det gör du visst inte min lilla vän, sade tant Cornelia. — Ingen människa med hjärta i kroppen skulle kunna göra det.
189
