Leslie bestämmer.
— Kapten Jim gör det.
— Kom inte dragandes med den där gamla krattan, ropade tant Cornelia. — Jag ger katten i vad han tycker. Besinna bara, vad detta innebär för den arma plågade flickan!
— Det ha vi besinnat. Men Gilbert tycker som så, att en läkare bör sätta en patients andliga och kroppsliga hälsa före alla andra hänsyn.
— Jaha, det stämmer fullkomligt med karlarnas åskådningssätt. Så’na ä’ di nu en gång, och annorlunda lär di aldrig bli, gunås så visst. Men jag hade väntat bättre av dig, Anne, fortfor tant Cornelia, nu mera bedrövad än ond.
Därpå övergick hon till att bombardera Anne med precis samma argument, med vilka denne ansatt Gilbert, och Anne försvarade sin man tappert just med de vapen, som han använt för att skydda sig själv. Dusten blev långvarig, men till sist lade tant Cornelia ned vapnen.
— Det är hårresande. Det är en evig skam, förklarade hon med gråten i halsen. — Nej, inte ett ord tar jag tillbaka, en evig skam är det. Stackars, stackars Leslie!
— Tycker tant inte, att Dick var värd någon liten hänsyn? föreställde Anne.
— Dick? Dick Moore? Vad nöd går det åt honom? Han lever väl sorgfritt om någon! Han har blivit en hyggligare och anständigare samhällsmedlem än han någonsin var på sin så kallade kloka tid. Då var han en fylltratt och allt vad dåligt var. Och nu ska han släppas på fri fot igen och få härja bäst han vill!
— Han kanske har bättrat sig under den här långa tiden, sade stackars Anne, ansatt av den vredgade fienden utifrån och tvehågsenhet och samvetskval inifrån.
— Hin och hans farmor har kanske bättrat sig, men inte han fräste tant Cornelia. — Dick Moore har skördat sina gärningars lön. De skador, som drev vettet ur hans skalle, fick han i ett simpelt slagsmål under rusets inflytande. Han förtjänar sitt öde. Det sändes honom av Gud som straff. Jag tror alldeles inte, att doktor Blythe, hur skicklig han än är, har
190