Det rustas till bröllop.
— Då, sade Anne med en djup suck av innerlig belåtenhet, är det huset, som du hittat, min egen drömstuga livslevande och ingenting annat.
III.
Det rustas till bröllop.
— Har du gjort upp, vilka som ska bjudas till bröllopet, Anne? frågade fru Rachel Lynde, som satt och fållade servetter med snälltågsfart. — Det är väl tid på, att du skickar ut korten, även om allt ska ske i den största enkelhet.
— Jag bryr mig inte om att ha många gäster, sade Anne. — Bara de, som vi hålla mest av, ska få se på, hur vi vigas. Det blir Gilberts närmaste, pastor och fru Allan och farbror och fru Harrison.
— Jag minns nog den tiden, då du rakt inte skulle ha räknat upp herr Harrison bland dina bästa vänner, sade Marilla.
— Nej — hi hi — jag fann honom inte särskilt tilltalande vid vårt allra första möte, medgav Anne. — Men han vann i hög grad vid närmare bekantskap, och fru Harrison är en vådligt rar människa. Så ha vi förstås fröken Lavendel och Paul.
— Ha de bestämt sig för att komma till vår ö i sommar? Jag tänkte de skulle resa till Europa?
— De slogo den planen ur hågen, när de hörde, att jag skulle gifta mig. Jag hade brev från Paul i dag. Han säger, att till mitt bröllop måste han komma — Europa får sköta sig bäst det kan.
— Den där bytingen har alltid avgudat dig, Anne, sade fru Lynde.
— Bytingen är nu en ung man om nitton år tant Rachel.
— Kors i all min dar — vad tiden flyger undan! sade fru Rachel och bet energiskt av en trådända.
— Charlotta den Fjärde kanske kommer med dem. Hon bad hälsa genom Paul, att hon skulle komma, om hon fick lov för sin man. Jag undrar, om hon ännu bär sina väldiga blåa
13
