En liten resenär.
XXXIV.
En liten resenär.
En morgon, då en gyllene soluppgång sände vågor av ljus genom diset, kom en viss, ganska uttröttad stork flygande tvärs över inloppet till Fyra vindars hamn på sin väg från aftonstjärnans land. Under hans ena vinge satt hopkrupen en liten varelse, som ännu hade sömnen i sina stora gråa ögon. Storken var trött, och han såg spejande och smått bekymrad omkring sig. Han visste, att han var i närheten av sin bestämmelseort, men ännu kunde han inte se den. Det stora vita fyrtornet på den röda sandstensklippan såg tilltalande ut, men ingen stork med omdöme skulle där lämna av en spritt ny, knubbig och sammetslen baby. Ett gammalt grått hus, omgivet av pilar och liggande i en hage med porlande bäck och nickande ängsblommor, såg mera lovande ut, men det var nog inte riktigt dit ändå han skulle styra kosan. Det bjärt gräsgröna byggnaden längre bort kunde då rakt inte komma i fråga. Men så fick storken i en hast en belåten min på sig. Han hade fått syn på rätta stället — ett litet vitt hus, som låg så lugnt och tryggt i hägnet av en stor, susande furuskog, med en smal pelare av ljusblå rök, som ringlade sig upp genom köksskorstenen — ett hus, som såg ut alldeles som om det vore avsett för småbarn. Storken klapprade med näbben av belåtenhet och slog sig ned på takåsen.
En halv timme senare skyndade Gilbert ned i hallen och knackade på gästrumsdörren. En yrvaken stämma svarade, och inom ett ögonblick tittade Marillas bleka och förskrämda ansikte ut genom dörren.
— Marilla, Anne skickar mig för att säga, att en viss ung herre för en liten stund sedan anlänt. Han har inte med sig något resgods, men han ämnar tydligen stanna.
— Ånej, så du säger! utbrast Marilla i stor förvåning. — Menar du verkligen, att allting är över? Varför ropade ni inte på mig, Gilbert?
— Anne ville inte låta oss störa dig, när det inte behövdes.
206
