Leslie kommer tillbaka.
ville förneka ett barn möjligheten att växa upp och utvecklas. Jag förstod, att jag måste skänka honom möjligheten, hur det än ginge sedan. Och därför gick jag ned och sade ifrån åt Gilbert. O, Anne, du tyckte nog, att jag var ryslig de där veckorna, innan jag sedan reste. Det var inte min mening att vara det — men jag kunde inte tänka på något annat än det, som förestod mig, och omkring var det bara mörker och ångest…
— Jag vet — jag förstod, Leslie. Men nu är allting över — din kedja är krossad — det finnes inget fängelse.
— Det finnes inget fängelse, upprepade Leslie tonlöst och strök över grästuvan med sina smala bruna händer. — Men — det ser ut, som om det inte heller funnes något annat. Du — du minns ju, vad jag talade om för dig om mitt vansinne den där kvällen nere på sandstranden? Vansinne — det kommer man inte över så lätt… Ibland tycker jag, att det finns människor, som gå och förbli blinda dårar, så länge de leva. Och att vara en dåre — av den sorten — det är nästan lika illa som att vara — en fånge i en bur.
— Du kommer att känna på helt annat sätt, sedan du kommit över den rent fysiska tröttheten och ansträngningen. Du genomgår nu vad man kallar en reaktion, sade Anne.
Hon hade reda på någonting visst, som Leslie inte kände till, och hon fann sig därför ej manad att fördjupa sig i något tröstetal.
Leslie lade sitt guldglänsande huvud mot Annes knä.
Jag har i alla fall dig, sade hon. — Livet kan aldrig bli riktigt tomt, när man har en sådan vän. Anne, klappa mig på huvudet – alldeles som om jag vore en liten flicka — kela med mig liten smula — och låt mig nu, när min motspänstiga tungas band lösts för en stund, tala om för dig, vad du och ditt kamratskap betytt för mig alltsedan den kvällen, då jag för första gången råkade dig nere på klippstranden.
205
