Sida:Drömslottet 1920.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Politik och dess följder.

middag. Jag fruktar det är mycket segt och jag tror vi gjorde rätt i att byta om slaktare likaväl som regering.

En afton en vecka senare gick Anne ned till fyrtornet på udden för att se, om hon kunde få någon färsk fisk av kapten Jim. Det var första gången hon gick ifrån lille Jem. Avskedet hade varit en hel tragedi. Och tänk, om han skulle begynna gråta? Tänk, om Susan inte riktigt visste, vad man i så fall skulle ta sig till med honom?

Susan verkade lugn och förtroendeingivande.

— Jag har väl haft lika mycket med honom att göra som doktorinnan själv, eller hur?

— Ja, med honom — men inte med andra småbarn. När jag var liten, Susan, så såg jag efter tre par tvillingar, må Susan tro. När de skreko, så bara gav jag in dem en sked med bröstsaft eller levertran. Det är ganska lustigt numera att tänka på, hur lätt och ledigt jag tog alla de där ungarna och deras krämpor.

— Var så lugn — om lille Jem skulle börja gråta, ska jag lägga en varmvattenpåse på hans lilla mage, sade Susan.

— Men den får inte vara för varm, sade Anne ängsligt. Var det verkligen förståndigt att gå ifrån honom?

— Gör sig inga bekymmer, doktorinnan lilla! Susan är inte den, som bränner upp magen på en tocken liten herre. Gu’ signe honom — inte ’ka han behöva ’kika!

Anne slet sig slutligen lös och hade stort nöje av sin promenad till udden. Solen höll på att gå ned, och skuggorna föllo långa. Kapten Jim var ej i fyrtornets bostadsrum, utan där satt en annan man — en medelålders, ståtlig man, med slätrakad, kraftig haka, obekant för Anne. Icke desto mindre började han språka med henne med den trygga förtroligheten hos en gammal bekantskap. Hans tal och hans uppträdande voro fullt korrekta, men Anne kände sig dock obehagligt berörd av denna familjariet hos en främling, som ej ens brytt sig om att presentera sig. Hon svarade ytterst kyligt och var så fåordig, som hövligheten medgav. Men den okände lät sig inte förbluffa utan pratade oförfärat på i flera minuter. Därpå sade han farväl och

214