Anne talar barnspråk och sunt förstånd.
— Ja, skrattade Gilbert, låt oss hoppas, att han kan fria själv. Anne, skulle du ha tagit Billy, om han själv yppat sin ömma låga i stället för att låta syster Jane göra det?
— Det kanske inte hade varit så alldeles omöjligt, sade Anne och brast ut i ett hejdlöst skratt vid minnet av det första frieri, som kommit henne till del. — Vem vet, vad jag kunde ha tagit mig till i häpnaden och bestörtningen? Låt oss vara tacksamma för att han friade genom ombud.
— Jag hade ett brev från George Moore i går, sade Leslie från det hörn, där hon satt och läste.
— Jaså, hur är det med honom? sade Anne med ett något slappt intresse.
Hon hade den uppfattningen, att hon frågade efter någon, som hon alls inte kände.
— Han mår bra, men han finner det mycket svårt att sätta sig in i alla förändringar i samband med hans gamla hem och hans vänner. Han ämnar gå till sjöss igen till våren. Det ligger i blodet på honom, säger han, och efter det livet längtar han. Men han berättade mig någonting, som gjorde mig glad å hans vägnar, stackaren. Innan han seglade ut med »Fyra systrar», var han förlovad med en flicka i sin hemort. Han nämnde aldrig om henne för mig i Montreal, för han sade sedermera, att han var övertygad om, att hon glömt honom och för länge sedan gift sig med någon annan, men han själv — han hade ju mistat alla tidsbegrepp och han tyckte, att han ännu stod mitt upp i förälskelsen och förlovningen. Det var ganska synd om honom, men när han kom hem, fann han, att hon hade aldrig gift sig och höll av honom alltjämt. De gifta sig i höst. Jag ska be honom ta hit henne på ett litet besök, själv vill han också komma hit för att titta på platsen, där han bott i så många år utan att ha bruket av sitt förstånd.
— Jag tycker om det här romantiska inslaget i hans underliga historia, sade Anne belåtet — hon var lika förtjust som alltid i allt, som smakade av »romantik». — Och tänk bara, tillade hon med en suck av självförebråelse, om jag fått min
220
