Hoppa till innehållet

Sida:Drömslottet 1920.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne talar barnspråk och sunt förstånd.

vilja fram, skulle George Moore aldrig ha kommit upp ur den grav, där hans identitet låg jordad. Så jag stred emot Gilberts förslag! Ja, jag har fått mitt straff! Jag blir numera aldrig i stånd att ha en mening, som avviker mot Gilberts. Försöker jag någon gång att tänka på egen hand — vips kommer det att heta: hur var det med George Moore? Jag kommer att bli alldeles tillplattad.

— Det har sig nog inte så lätt att platta till en kvinna, retades Gilbert. — Men jag ber dig — bliv inte ett eko av mig, Anne! Litet motsägelse ger krydda åt livet. Jag vill inte ha en hustru som MacAllisters på andra sidan bukten. Vad han än må säga, så faller hon genast in med sin lilla torra och kraxande röst: »ja, du har så rätt, gubben lilla!»

Anne och Leslie skrattade. Annes skratt hade silverklang, och Leslies guldklang, och båda smälte samman med varandra så melodiskt som det vackraste musikackord.

Susan trädde in, men hon delade ej den allmänna munterheten utan lättade sitt beklämda hjärta medels en tung suck.

— Vad står på, kära Susan? frågade Gilbert.

— Det är väl ingenting på tok med lille Jem, säg Susan? ropade Anne och störtade upp.

— Nej för ingen del — lugna sig bara, doktorinnan lilla! Men det kan väl hända andra saker och ting… Jag begriper inte, varför allting ska gå galet för mig i den här veckan… Brödet ville inte jäsa för mig, ja, det talade då för sig själv, så kladdigt som det var — och jag svedde doktorns bästa skjortbröst — och jag slog sönder doktorinnans stora stekfat… Å, Herre Je… Och nu till råga på alltihop så kommer det brev från min syster Matilda, att hon har brutit benet, och nu vill hon, att jag ska komma och sköta om henne på någon tid.

— Å, det var ju fasligt ledsamt — jag menar, att din syster råkat ut för en sådan olycka, utbrast Anne.

— Ja, säj det… Men man är till för att sörja och lida, lilla doktorinnan. Är det inte det ena, så är det det andra. Vad nu Matilda anbelanger, så förefaller det mig mycket

221