Anne talar barnspråk och sunt förstånd.
hölle på att spricka av någon inneboende, starkt tillbakahållen sinnesrörelse. Ut med språket! Vad är det för hemlighetsmakeri du håller din godtrogne och beskedlige man utanför?
— Nu ska du inte vara dum, Gilbert, svarade Anne med hustrulik rättframhet. — Vad Leslie angår, så är hon en liten uridiot, och det skall jag minsann låta henne få veta.
Anne hittade Leslie framme vid fönstret i den lilla hemtrevliga vindskupan. Rummet var fullt av havets sakta stigande och sjunkande brus. Leslie satt med knäppta händer i det matta månskenet — en vacker företeelse, som dock hade någonting av anklagelse och förebråelse i hela sin hållning.
— Anne, sade hon dämpat, visste du, att Owen Ford skulle komma till Fyra vindar?
— Ja, min unge, det gjorde jag, svarade Anne helt oförskräckt.
— O, du skulle ha talat om det för mig, utbrast Leslie lidelsefullt. — Om jag vetat det, skulle jag ha rest min väg — jag hade inte velat stanna här för att råka honom. Du borde ha nämnt om det för mig. Det var inte grannlaga av dig, Anne — det var inte rätt!
Leslies läppar darrade, och ett nervöst gråtanfall tycktes våra i annalkande. Men Anne brast ut i det mest hjärtlösa skratt, böjde sig ned och kysste Leslies uppåtriktade, förbrående ansikte.
— Leslie, du måste vara en alldeles ovanlig dumsnut — en söt och rar dumsnut. Inbillar du dig verkligen, att Owen störtat i väg från Stilla havet till Atlanten, driven av ett brinnande begär att få råka mig? Inte heller tror jag, att han betagits av någon vild och plötslig lidelse för allas vår tant Cornelia. Lägg bort dina tragiska miner, min söta vän, vik nätt ihop dem och stoppa dem ned till förvaring i lavendel! Du kommer aldrig mer att behöva dem. Det finns folk, som kan titta genom en kvarnsten, om den har ett hål i mitten, men du tycks inte kunna det. Jag har ingen profetisk gåva, men jag vågar ändå sia lite i fråga om din framtid. Ditt livs tyngd och bitterhet ligger bakom dig. Hädanefter vänta
226
