Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet.
dig en lycklig kvinnas fröjder och förhoppningar — väl någon smula mängda med sorger, skulle jag tro. Minns du det lyckobådande tecknet med Venus’ skugga, Leslie. Det slog in för dig. Det år, varunder du såg den, förde med sig livets bästa skänk åt sig — din kärlek till Owen Ford. Gå nu och lägg dig och sov gott — jag säger inte mer.
Leslie lydde order så till vida, att hon gick och lade sig, men det är väl ganska tvivelaktigt, om hon sov gott. Jag tror inte, att hon vågade drömma vaken; livet hade varit så grymt mot den stackars Leslie, den stig, på vilken hon måst vandra, hade varit så stenig och törnbeströdd, att hon ej förmådde tillviska sitt eget hjärta de förhoppningar, som stego upp vid synranden. Men hon låg med blicken fäst på det stora blinkande ljuset, som lyste upp sommarnattens korta timmar, och hennes ögon blevo åter milda och klara och unga. Och när Owen Ford kom den följande dagen och bad henne gå med till stranden, svarade hon inte nej.
XXXVII.
Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet.
Fröken Cornelia hade i maklig promenadtakt kommit vandrande till det lilla vita huset en kvalmig eftermiddag, då viken bar den heta augustis liksom blekta mattblå färg och de brandgula liljorna sträckte fram sina kungliga kalkar att fyllas av solskenets smälta guld. Men tant Cornelia hade föga öga för det, som man hade alla dagar, ett lättjefullt vaggande hav eller soltörstande liljor. Hon satt i den gungstol, som passade henne bäst — och händerna vilade sysslolösa i knäet, vilket ju var ganska märkvärdigt. Hon varken sömmade eller spann. Ej heller yttrade hon ett enda förklenande ord om det manliga släktet. Korteligen — tant Cornelias konversation hade i dag mist sin sälta och sin krydda, och Gilbert som stannat hemma för att förlusta sig åt den, i stället för att
227
