Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet.
Han bara slog till ett fånigt flatskratt och sa’: »grädde är god för jorden»… Var det inte likt en karl att uttrycka sig på det viset? Så’na ä’ di ju. Men jag sa’ honom, att jag inte brukade göda min bakgård med tjock grädde.
— Också jag önskar er lycka i alla möjliga former, tant Cornelia, sade Gilbert högtidligt. — Men, tillade han, ur stånd att motstå frestelsen, trots en bönfallande blick från Anne, jag fruktar, att med er gyllene frihet är det slut. Som ni vet, så är det både ord och avsked med Marshall Elliott.
— Jag tycker om en karl, som vet vad han vill, förkunnade tant Cornelia. — Amos Grant, som sprang efter mig förr i tiden, var ett riktigt mähä. Inte visste han vad han ville! En dag så hoppar han i dammen för att dränka sig — ja, inte för min skull — och när han väl är under ytan, så ångrar han sig och börjar simma inåt land. Det ska väl en karl till för att visa sådant vankelmod… Tacka vill jag Marshall Elliott — hade han föresatt sig att dränka sig, hade han allt gjort ifrån sig det ordentligt.
— Och så lär han ha ett ganska häftigt humör, har jag hört, fortfor Gilbert.
— Han skulle väl inte vara en Elliott, om han inte hade det! Det är jag tacksam för. Det ska bli pin livat att få reta gallfeber på honom. Och en karl, som brusar upp och förivrar sig, den kan man komma ganska långt med, när han väl blivit god igen. Men vad ska man ta sig till med en karl, som bara sitter där så lugn som en filbunke?
— Du vet ju, att han är vänsterman, tant Cornelia?
— Tacka för det, eljest hade han väl inte behövt gå omkring som ett levande spektakel i nästan hela sitt liv. Och inte lär det vara mycket utsikt för mig att kunna omvända honom, sade tant Cornelia med en skymt av missbelåtenhet i tonen. — Men han är åtminstone presbyterian. Så jag får väl nöja mig med det.
— Skulle du gifta dig med honom, om han vore metodist, tant Cornelia?
230
