Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet.
schangtilaste karl, om man också kom bärande med honom på en silverbricka, och du hade en silvertång att ta i honom med.
— Det här är långt ifrån världens noblaste och schangtilaste karl, som du uttrycker dig, svarade tant Cornelia. — Så högt kommer inte Marshall Elliot.
— Vad — är det Marshall Elliot tant ska gifta sig med? utbrast Anne.
Den nya sinnesrörelsen återgav henne talförmågan, som den senaste minuten varit henne förmenad.
— Jaha du. Jag kunde ha fått honom, när jag så velat, de senaste tjugo åren, bara jag pekat på honom så mycket som så… Men tror du jag hade lust att gå i kyrkan med en vandrande höstack som han?
— Kors i alla dar — så roligt det här var… Vi önska tant all möjlig lycka, sade Anne litet förvirrad och osäker, som hon också kände sig.
Hon var ej beredd på en tilldragelse sådan som denna — det hade aldrig fallit henne in, att hon en gång skulle få lyckönska tant Cornelia till stundande giftermål.
— Tack ska du ha, det visste jag du skulle göra, sade tant Cornelia. — Du är den första av mina goda vänner, som blir underrättad.
— Men vad det ska bli tråkigt att mista dig, kära tant Cornelia, återtog Anne, som nu började känna sig litet vemodig och sentimental.
— Å kära du, inte mister ni mig, sade tant Cornelia lugnande. — Du kan väl aldrig tro, att jag ämnar slå mig ned därborta på andra sidan bukten i lag med Crawfords och MacAllisters och allt annat patrask? Kommer aldrig i fråga. Marshall flyttar hem till mig. Jag är så arg och utledsen på alla dessa drängar. Den där Jim Hastings, jag har fått i sommar, är absolut den värste i sitt slag. Han skulle kunna driva vem som helst att träda i brudstol. Vad tycker du? I går stjälpte han omkull hela tjärnan, så all den tjocka rara grädden rann ut över gården. Och tror du han blev ett dugg ledsen över att smöret gick till spillo? Å nej, tycker nå’n det.
229
