Röda rosor.
— Jag skulle allt tro, att jag kan handha Marshall Elliott även utan dina regler, sade tant Cornelia. — Men låt höra!
— Den första är: fånga honom!
— Han är fångad. Vidare!
— Den andra är: ge honom bra med mat?
— Rostbiff och fårstuvning. Än sedan då?
— Den tredje och fjärde lyda: ha ögat på honom!
— Det var nog ett sant ord, sade tant Cornelia med stort eftertryck.
XXXVIII.
Röda rosor.
I den lilla stugans trädgård surrade bin och stodo augusti månads rödaste rosor i full blom. Den lilla stugans invånare vistades mycket ute i det fria, de åto gärna sina små supéer sittande i det frodiga gräset vid backen inne i den skuggiga vrån, och de brukade ströva omkring i det sammetslena ljusdunklet. En afton fann Owen Ford Leslie ensam där nere. Anne och Gilbert voro borta och Susan väntades visserligen just denna kväll, men hade ännu ej anlänt.
Himlen i norr stod opalskiftande och blekgrön över furutopparna. Luften var sval, ty augusti höll på att övergå i september, och Leslie bar en körsbärsröd schal lätt kastad över sin vita klänning. Tysta vandrade de vid varandras sida framåt de smala, vänliga, blomsterkantade sandgångarna. Owen måste snart resa. Hans ledighet var slut. Leslie kände sitt hjärta klappa våldsamt. Hon visste, att i denna älskade trädgård skulle de bindande ord komma att uttalas, som skulle besegla deras ännu utan några löften ingångna förbund.
— Vissa kvällar händer det, att en egendomlig doft bäres av vindfläktarna i den här trädgården — likt vålnaden av någon fin och svag parfym, sade Owen. — Jag har aldrig varit i stånd att upptäcka just den blomma, från vilken den kommer. Den är flyktig och hemlighetsfull och underbart ljuv.
232
