Röda rosor.
Jag tänker mig gärna, att det är mormor Selwyns själ, som svävar ned på ett litet besök på den plats, hon höll så mycket av. Det bör finnas en hel skara vänliga andar kring det här lilla huset.
— Jag har bott under dess tak bara en månad, sade Leslie, men jag älskar det så som jag aldrig kommit att älska det stora huset där borta, där jag tillbragt hela mitt liv.
— Det här huset byggdes och helgades åt kärlek, sade Owen. — Sådana hus måste utöva ett visst inflytande på dem, som bo där. Och den här trädgården — den är över sextio år gammal, och sagan om tusen förhoppningar och fröjder står att läsa i dess blomkalkar. Somliga av dessa blommor ha faktiskt planterats av skollärarens brud, och hon har nu varit död i trettio år. Ändå blomma de varenda sommar. Se på dessa röda rosor, Leslie — hur de höja sig som drottningar över allt det andra!
— Jag älskar de röda rosorna, sade Leslie. — Anne tycker bäst om de skära, och Gilbert föredrar de vita. Men jag håller mest av de djupröda. De stilla en längtan i min själ på ett sätt, som ingen annan blomma gör.
— Dessa rosor äro mycket sena — de blomma, sedan alla de andra äro förbi — och de äga den mogna, den fruktbärande sommarens värme och själ, sade Owen och plockade några av de glödande, halvöppna knopparna. — Rosen är kärlekens blomma — det har världen erkänt sedan århundraden tillbaka. De skära rosorna äro den hoppfulla, den bindande kärlekens rosor — de vita äro den döda kärlekens — men de röda rosorna — säg, Leslie, vad betyder de röda rosorna?
— Den kärlek, som segrar och övervinner allt, sade Leslie sakta.
— Ja, den kärlek, som äntligen står invid sitt mål… Leslie, du vet — du förstår… Jag har älskat dig från den stund jag såg dig. Och jag vet, att du håller av mig — jag behöver inte fråga dig. Men jag vill ändå höra dig säga det — lilla älskade, visst vill du göra mig glad…
Leslie sade någonting med mycket låg och darrande röst.
233
