Röda rosor.
hastigt handen över ögonen, och Owen Fords själfulla ansikte lyste som förklarat. Alla sutto tysta för en stund. Den lilla drömstugan lade ännu ett starkt och oförgätligt ögonblick till sitt förråd av minnen.
— Nu får jag lov att gå, sade kapten Jim långsamt till sist.
Han tog upp sin hatt och såg med en dröjande blick omkring sig i rummet.
— God natt allesamman, sade han, när han gick ut.
Anne, som med sitt känsliga öra uppfattat det ovanliga vemodet i hans avskedshälsning, skyndade till dörren efter honom.
— Kom snart tillbaka, kapten Jim, ropade hon, när han gick genom den lilla grinden, vars stolpar utgjordes av de båda resliga furorna.
— Tack för det! ropade han muntert tillbaka. Men kapten Jim hade suttit vid brasan i den lilla drömstugan för sista gången.
Anne gick långsamt tillbaka till de andra.
— Det gör mig så ont om honom, som nu ska gå alldeles ensam tillbaka till den där ensliga udden, sade hon. — Och där finns heller ingen som välkomnar honom. Jo, Förste styrman, om han är vaken…
— Kapten Jim är sådant gott sällskap åt andra, att man inte kan tänka sig annat än att han också är ett gott sällskap åt sig själv, sade Owen. — Men ofta måste han ju ha det bra ensamt. Nu i kväll var det över honom någonting av siare — han talade likt den, som fått någonting att förkunna… Ja, jag får väl lov att gå jag med.
Anne och Gilbert drogo sig helt grannlaga undan, men när Owen gått, kom Anne tillbaka. Hon fann Leslie stående framför de slocknande glöden av brasan.
— O, Leslie, jag vet — och jag är så rysligt glad, älskade min vän, sade hon och slog sina armar omkring henne.
Anne, min lycka skrämmer mig, viskade Leslie. — Den tyckes mig för stor för att jag ska våga tro på den — jag är rädd att tala om den… Jag känner det, som om den bara är en dröm bland alla andra drömmar i denna lilla stuga och kommer att försvinna, när jag går härifrån.
235
