Röda rosor.
Deras händer och läppar mötes, det var livets högsta ögonblick för dem, och när de stodo där i den gamla trädgården med dess svunna minnen av kärlek och lycka, smärta och saknad, stack Owen in i hennes glänsande hår den djupröda rosen, sinnebilden av den kärlek, som segrat.
Anne och Gilbert kommo omsider tillbaka, åtföljda av kapten Jim. Anne tände några trän av drivved i den öppna spiseln för att få se de mångfärgade lågorna flamma, och de sutto och språkade helt förtroligt kring brasan i en timmes tid.
— När jag sitter framför en drivvedsbrasa, faller det sig inte svårt för mig att föreställa mig, att jag är ung på nytt, sade kapten Jim.
— Kan ni tyda framtidens gåtor i elden, kapten Jim? undrade Owen.
Kapten Jim såg på dem alla med sin varma, goda blick, men sedan flyttade han den tillbaka och lät den dröja vid Leslies rosiga ansikte och glänsande ögon.
— Jag behöver inte titta i brasan för att läsa era framtida öden, sade han. — Jag ser lycka åt er alla — allesamman — åt Leslie och Owen Ford — åt vår doktor här och fru Blythe — och lille Jem — och andra små barn, som ännu inte äro födda, men som skola komma… Lycka åt er alla — men kom ihåg, ni undgå ändå inte era sorger och prövningar. De måste komma — inget hus, antingen det är ett palats eller en liten drömstuga, kan stänga dem ute. Men de skola ändå inte få övertaget, om ni möta dem tillsammans i kärlek och tro. Med dem båda som lots och kompass kan man möta vilka stormar som helst.
Den gamle mannen reste sig plötsligt och lade sin ena hand på Leslies huvud och den andra på Annes.
— Två rara, älskliga kvinnor, sade han. — Sanna och trofasta och pålitliga… Edra män komma att få heder av er — edra barn skola växa upp och nedkalla Herrens välsignelser över er under kommande år.
Den lilla scenen födde en sällsamt högtidlig stämning. Anne och Leslie böjde sina huvuden som för välsignelsen, Gilbert förde
234
