Sida:Drömslottet 1920.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Farväl till drömstugan.

modigt måste se faktum i ansiktet. Men o, så det sved och värkte i hennes hjärta!

— Det känns alldeles, som om någonting ryckts ur mitt liv, snyftade hon. — Och om jag åtminstone vågade hoppas, att det komme hitflyttande några hyggliga människor i vårt ställe — eller rent av huset finge stå tomt! Det vore nästan bättre än att det översvämmades av vilt främmande individer, som ingenting veta om drömlandets geografi och lika litet om de levnadsöden, som ha givit huset dess själ och dess utpräglade personlighet. Och kommer en sådan fårskock hit, så ska man få se, att allting faller i ruiner och spillror på mycket kort tid — ett gammalt hus förfares så fort, om det inte omsorgsfullt vårdas. De komma att trampa ned i min trädgård och låta rabatterna bli övervuxna med ogräs — popplarna få bli risiga — i staketet få ribborna falla ut, så att det till sist blir som en tandlös mun — det kommer att regna in genom taket — rappningen lossnar — så stoppa de in kuddar och trasor i de sönderslagna fönsterna, och allting blir osnyggt och skräpigt.

Annes livliga fantasi utmålade för henne i så grella färger det lilla husets stundande förfall och förnedring, att hon sörjde däröver som över ett redan fullbordat nidingsdåd. Hon satte sig ute på trappan och hängav sig åt en lång och bitter gråtstund. Susan kom ut i ett ärende och frågade med stort deltagande, vad det var för någonting bedrövligt som hänt.

— Har frun kanske kommit ihop sig med doktorn och herrskapet har grälat — är det så? Det ska inte lilla doktorinnan vara så ledsen för. Så’nt händer i de bästa familjer, har jag hört sägas, det är nog svårt att vara gift och alltid hålla sämjan vid makt… Doktorn kommer nog att ångra sig, om han slängt åt frun nå’n försmädlighet, och så blir det att försonas och klappa om varandra igen.

— Nej, nej, Susan, vi har inte blivit osams… Det är bara det att — Gilbert vill köpa den gamla Morganska egendomen, så att vi ska flytta upp till The Glen. Och därför gråter jag ögonen ur mig.

Susan förstod inte alls Annes känslor. Hon blev tvärtom

247