Farväl till drömstugan.
mycket glad åt utsikten att få flytta upp till mera folkrika trakter. Det enda, hon haft att invända mot den lilla drömstugan, var, att den låg så avsides och ensligt.
— Men kära lilla doktorinnan, det blir väl utmärkt! Den stora villan med sin präktiga trädgård och skogen strax bakom! Är det någonting att gråta åt?
— Jag avskyr stora villor, snyftade Anne.
— Å, ni kommer minsann inte att avsky dem, när ni sitter med ett halvt dussin barn, sade Susan lite oförstående. — Det här huset är ju redan för trångt för oss. Inget gästrum ha vi, sedan fru Moore flyttat hit, och skafferiet är det uschlaste hål jag nånsin haft att sätta in förråd uti. Det är ju ett hörn att stöta armbågarna i, vart man vänder sig. För resten är här alldeles för ensamt, man långleds… Här fanns ju bara rena rama naturen.
— Aldrig har jag behövt långleds, Susan, och för mig betyder naturen så outsägligt mycket… Men vi känna och tänka nog på så olika sätt, sade Anne med ett matt löje.
— Hå kors, jag vet just inte det, i mycket komma vi då så utmärkt bra överens… Men jag har ju förstås inte fått doktorinnans fina uppfostran. Så mycket vill jag bara säga — köper doktorn den Morganska villan, så gör han sin familj en riktig välgärning, det kommer nog doktorinnan att inse i en framtid. Vattenledning finns där, och avlopp med, och utmärkta handkammare och skåp är det gott om, och en så’n cementerad källare med tvättstuga i ena ändan, det lär det inte finnas på hela Prins Edvards ö. Den källaren här, hos lilla doktorinnan, med råttor och gråsuggor och allt möjligt frat — den har varit min stora sorg, och det har jag heller inte stuckit under stol med.
— Ack, att du ändå kan tala så där, Susan, sade Anne, alldeles över sig given. — Avlopp och skafferier och cementerade källare i all ära — men inte bilda de ett hem! Varför kan du inte gråta med dem som gråta?
— Så’nt där lipande har aldrig legat för min röst, doktorinnan lilla. Jag är snarare sådan, att jag försöker muntra upp dem, som ä’ ledsna, och trösta dem. Gråt nu inte mera och
248
