Farväl till drömstugan.
förstör era vackra ögon! Det här huset är mycket bra och har gjort sin tjänst, men det är på hög tid, att herrskapet får ett bättre.
Susans syn på tingen tycktes delas av de flesta människor. Leslie var den enda, som obetingat sympatiserade med Anne. Också hon grät och snyftade av hjärtans lust, när hon fått höra nyheten. Sedan torkade båda sina tårar och skredo till förberedelser för den stora flytningen.
— Eftersom det nu ska ske, så låt oss ta itu med det, så att det snart är överståndet, sade Anne med bitter resignation.
— Du vet, att du kommer att tycka om det där härliga gamla stället uppe vid The Glen, bara du hunnit bo där så länge, att du fått kära minnen knutna därvid, sade Leslie. — Dina goda vänner skola komma dit, liksom de kommit hit — lyckan kommer att sätta sin färg på det… Ännu så länge är det för dig bara ett hus — åren, som gå, komma att göra det till ett hem åt er.
Anne och Leslie gräto i kapp också den följande veckan, då lille Jem i en hast blev »stora pojken». Denna förvandling åstadkoms med det jämfödelsevis enkla medlet av bärklänningarnas avklippande. Anne gick omkring i tragisk stämning hela dagen — först på kvällen återfann hon sin »lillgosse» i hans långa nattskjorta.
— Nästa gång blir det knäbyxor — så kommer turen till långbyxor — rätt som det är, är han stora vuxna karlen, suckade hon.
— Doktorinnan vill väl inte ha honom till spädbarn så länge han lever? frågade Susan. — Gu’ signe den lille sockertoppen — han är då för lal i sina små korta klänningar med de näpna fossingarna, som sticker ut nertill… Och tänk, vad mycket mindre besvär med tvätt och strykning!
— Anne, jag har just nyss haft brev från Owen, sade Leslie och kom in med strålande ansikte. — Och du kan inte tänka dig, vad jag har för trevligt att berätta! Han skriver till mig, att han ämnar köpa din lilla drömstuga av kyrkovärdarna och ha den till sommarnöje. Anne, är du inte glad.
— O, Leslie, glad säger alldeles för litet… Nu kommer
249
