Det rustas till bröllop.
väl nu, fastän jag då, när alltsammans hände, kände mig gruvligt besviken på dig. Och nog tycker jag, att du bar dig ganska illa åt mot Roy.
— Han har ju tröstat sig, har jag hört, smålog Anne.
— Ja för all del. Han är gift med en söt fru, som ser upp till honom. Då samverkar allt till det bästa. Så säga både min Joe och bibeln, och de ha nog bägge två mycket bra reda på sig.
— Äro Alec och Alonzo gifta ännu?
— Alec är det, men inte Alonzo. Vad den där trevliga tiden åter står fram för ens minne, när man talar med dig, Anne! Tänk, vad vi ändå hade gränslöst roligt!
— Har du nyligen varit vid Carolinas Tjäll?
— Ja då, dit går jag ofta och hälsar på. Fröken Carolina och fröken Maria sitta som förr framför den öppna spisen och sticka. Och det var då för väl, att vi kommo att tala om’et — jag har ju med mig en bröllopspresent åt dig, Anne, från dem. Gissa vad det är!
— Det kan jag aldrig. Hur hade de reda på, att jag ska gifta mig?
— Jag talade om det för dem. Jag var där i förra veckan. Och de blevo så väldigt intresserade. För två dagar sedan skrev fröken Carolina en liten biljett till mig och bad mig komma upp, och då frågade hon, om jag ville ta med presenten åt dig. Vad skulle du allra helst vilja ha som minne från Carolinas Tjäll, Anne?
— Du kan väl inte mena, att fröken Carolina skickat mig de båda porslinshundarna?
— Jo jo men san. De ligga båda i min koffert. Och jag har också ett brev till dig. Vänta litet, ska jag springa upp och hämta det.
»Kära fröken Shirley» — skrev fröken Carolina — »Maria och jag ha med stort intresse förnummit nyheten om ert förestående giftermål. Vi sända er våra bästa välönskningar. Maria och jag ha aldrig gift oss, men vi ha ingenting emot, att andra göra det. Nu sända vi er porslinshundarna. Det var
18
