Sida:Drömslottet 1920.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Det rustas till bröllop.

min avsikt att testamentera er dem, därför att ni tyckes uppriktigt ha fästat er vid dem. Men Maria och jag hoppas med Guds makt få leva länge ännu, så därför har jag bestämt mig för att ge er hundarna, medan ni ännu är ung. Ni har nog inte glömt, att Gog tittar åt höger och Magog åt vänster.

— Tänk dig de där båda gamla älskliga hundarna sittande framför brasan i min drömstuga, sade Anne hänförd. — Aldrig kunde jag väl ana, att en sådan lycka skulle bli min!

Den kvällen sysslade många beställsamma händer på Grönkulla med förberedelserna för morgondagens stora händelse, men i skymningen smög sig Anne oförmärkt bort. Hon hade en liten vallfärd att göra på sin flicktids sista dag, och den ville hon vara ensam om. Hon gick till Matthews grav på Avonleas lilla, av popplar skuggade kyrkogård, och där höll hon en stilla andaktsstund med gamla minnen och bortgångna vänner, som hon hållit mycket av.

— Så glad Matthew skulle vara i morgon, om han funnes med bland oss, viskade hon. — Men jag tror, att han vet och är glad — någon annanstans. Jag har läst någonstädes, att våra döda icke äro verkligt döda, förrän vi glömt dem. För mig skall Matthew aldrig vara död, ty jag kan aldrig glömma honom.

Hon lade på hans kulle de blommor, hon haft med sig, och vandrade långsamt utför den långa backsluttningen. Det var en ljuvlig afton, full av växlande skuggor och dagrar. I väster var himlen delvis täckt av lätta strömoln, skiftande i purpur och bärnstensgult, och bakom dem skymtade en fond av svalt äppelgrönt i de mildaste förtoningar. Därunder glimmade ett hav, som speglade solnedgången, och ett oavlåtligt vågbrus, stigande och sjunkande med vindfläktarna, nådde henne från stranden med dess vallar av klargrön tång mellan sandrevlarna. Och runt omkring henne, försjunkna i landsbygdens tystnad och ro, lågo de skogbeväxta åsar, kullar och fält, som hon känt och älskat så länge.

— Allting går igen, sade Gilbert, som kom ut och slöt sig till henne, då hon passerade hans grind. — Minns du vår för-

19